Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fara att blifva upptäckt, men strax utanför staden
träffade han några saxiska köpmän, som voro på väg
med en oxdrift från Jutland till Tyskland, och med
dessa gjorde han nu sällskap vidare, och kom så –
det var den sista September 1519 – till Lybeck.
Här på den fria riksstadens område kunde
flyktingen andas ut efter sin farliga och mödosamma
vandring. Många vänner till Sverige funnos bland
stadens borgare, och han kunde hoppas att genom
dem vinna skydd af staden mot de fordringar på hans
utlemnande, som otvifvelaktigt skulle framställas,
så fort hans tillflyktsort blifvit känd. Bland desse
svensksinnade borgare voro köpmännen Cord König
och Herman Israel samt borgmästaren Nils Bröms de
förnämste. Den förstnämnde, som redan under Svante
Nilssons sjökrig på det verksammaste uppträdt mot
Danmark och på egen bekostnad utrustat kapare,
hvilka uppbringat icke mindre än 40 danska fartyg,
mottog med synnerlig välvilja den flyktige svenske
ädlingen, herbergerade honom i sitt hus, klädde honom
å nyo i en klädebonad som anstod honom[1] och visade
honom vid alla tillfällen en trofast vänskap.
Snart behöfdes också stödet af trogna och pålitliga
vänner. Bref ankom till rådet från konung Christian,
hvari denne fordrade Gustaf Erikssons utlemnande,
och i slutet af November infann sig herr Erik
Eriksson från Kallö jemte en annan herre vid namn
Volf Pogvisch. Konung Christian hade upptändts af
den häftigaste vrede vid underrättelsen om Gustafs
flykt och befalt slottsherren att åter bemäktiga sig
rymmaren. Väl kännande sin konungs lynne och att det
skulle kosta mera än blotta böterna, om han icke finge
sin frände herr Gustaf i sitt våld, uppbjöd herr Erik
alla krafter att kunna bemäktiga sig fången. Men denne
höll sig undandold, och herr Erik begärde derför af
rådet att få anställa en husundersökning i staden,
hvilket dock afslogs. »Staden Lybeck», svarades det,
»var en fri kejserlig riksstad, och om man villfore
herr Eriks begäran, skulle stadens rätt och värdighet
kränkas.»
Dermed nöjde sig dock icke herr Erik. Han uppträdde
inför det församlade rådet och omtalade allt, huru
Gustaf Eriksson kommit i hans vård, men missbrukat sin
frändes godhet, och att han lofvat konungen en dryg
penningesumma, om fången skulle undkomma, men att han
nu äfven lopp fara för sitt lif. Han vände sig till
de gode herrarnes känsla af rättvisa och billighet,
spörjande, om de ansågo honom böra blifva så lönad
för sin välgerning och goda mening. »Dessutom»,
tillade han, »skall eder stad, om I vägren, drabbas
af konungens vrede, och om I kränken de afhandlingar,
hvilka blifvit ingångna mellan konungen och eder
och enligt hvilket ingendera skall skydda den andres
fiender eller rymmare, skall eder handel och sjöfart
lida stort afbräck och förfång.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
