Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina Gyllenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla fångar på båda sidor lösgifvas. Ville Stockholms
stad eller någon annan i Sveriges rike icke tillträda
denna dagtingan, så skulle de stå sin egen fara och
alla tillhjelpa att straffa dem till lif och gods
såsom uppenbara fiender». De danska herrarnes bref
är dateradt Upsala den 6 Mars 1520.
Löftena voro, som man finner, ett upprepande af de
gamla, och herremännen eller adeln, såsom inbegreppet
af dem i detta bref kallas, kunde genom den makt, som
här lades i deras hand, väl hoppas på återvinnandet
af forna dagars makt, då konung Albrekt öfverlemnade
med slotten hela regeringsmakten i rådsherrarnes
händer. Det är märkligt nog, att ingen enda
af dessa herrar tänkt på, huru fafänglig hvarje
uppgörelse i detta afseende varit, och huru många
gånger deras räkning blifvit öfverkorsad af en
makt, som så hastigt stigit inom skranket med adeln
och densammas främmande konung. Men de gångna tiderna
hade icke lemnat dem någon lärdom. Man kan äfven om
dessa tiders ädlingar säga, »att de hade intet lärt
och intet glömt!»
Konung Christian skyndade att bekräfta allt, hvad
hans herrar i Upsala utlofvat. Innan månadens slut
öfversvämmades riket af bref om kunglig nåd och
bevågenhet. Enskilde män, ej blott af adeln, utan
äfven bönder erhöllo sådana. Särskildt namnes en rik
och ansedd bonde vid namn Erik i Nårdavar, hvilken af
bönderna kallades »konung Erik» såsom en, hvilken fatt
mottaga ett sådant bref. »Näppeligen hade», skrifver
Olaus Petri, som var samtida med dessa händelser,
»någon tid tillförene så många bref på en gång af
någon konung utgått, och mera gjorde bref än svärd.»
Emellertid var det nödvändigt att vinna fru Christina
och med henne Stockholm. Både de danska och de
svenska herrarne beslöto derför, att man borde draga
ned mot hufvudstaden för att komma till orda med henne
och de män, hvilka befunno sig omkring henne. När
de kommo till Spånga, stannade de med krigsfolket,
och erkebiskopen sände en upsalaprofessor, mäster
Henrik Sledorm, och biskop Mathias sin kansler Olaus
Petri[1]
till Stockholm med bref till fru Christina
och herrarne, att de måtte komma till Spånga till
orda med de der församlade.
Mäster Henrik och mäster Olof drogo sina färde,
men när de kommo på Norrmalm, funno de yttersta
bron uppdragen, så att de icke kunde komma in i
staden. En af stadens rådmän, som såg dem, frågade
hvad de ville, och då de hade redogjort för sig,
lofvade han dem att gå till fru Christina och anmäla
dem samt återkomma med hennes svar, om de skulle
komma in eller icke. Rådmannen aflägsnade sig, och
sändebuden stodo qvar vid broänden, väntande på det
svar, som han skulle föra till dem. Då small ett skott
från Helgeandsholmen, och de sågo, huru »skerpentinor»
och hakebyssor riktades mot dem från muren. Sändebuden
skyndade bestörte från bron, föga väntande, att de
skulle komma derifrån med lifvet. De fingo sedan veta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
