Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina Gyllenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalarne, då de öfverföllos af bönderna, och ehuru Erik
Pedersson blef slagen, tillfogades dock konungsfolket
stort manfall, och en af höfvidsmannen stupade.
Framgången lifvade bönderna och de fortsatte sitt
tåg efter den undanryckande fienden till Upsala. Här
var danska hufvudlägret, och man kunde således
här gifva ett dråpslag åt hela konung Christians
inkräktningsförsök. En mängd bergsmän slöto till och
från Stockholm kom äfven undsättning under anförande
af Lambrekt Matsson. De utgjorde till slut en väldig
skara, som lifvades af det bästa hopp. Engelbrekts
och Sturarnes anda lefde qvar hos folket, men ledaren,
ordnaren var försvunnen.
Det var om långfredagen den 6 April 1520. Det var
ett förfärligt väder med snö och isslagg om dagen,
men bönderne vände sig så, att de fingo vinden på
ryggen och gingo så mot fienden med samma mod och
samma dödsförakt som fordom. Vinden dref snön i
ögonen på danskarne och förskämde krutet, så att
de icke kunde bruka sina eldvapen, hvarjemte snön
klumpade sig under hästhofvarna, så att både häst och
ryttare vid en hastig vändning föllo till marken. Af
allt detta voro bönderne oförhindrade. Deras pilar
foro hvinande genom luften, och när de kommo fienden
in på lifvet, kunde intet motstå den gamla välkända
pålyxan. De utländske krigarne, som med sådant förakt
utlåtit sig om de svenska bönderna, gjorde stora ögon
vid denna hårda strid, och helt visst togo många af
dem sina ord tillbaka.
Ropen af sårade och döende blandade sig med
stridsropen från de segrande bönderna. Junker Simon
låg döende på slagfältet. Så ock Sivert von Mehlen
jemte flera af den kungliga härens höfvidsmän. Herr
Otto Krumpe sjelf blef sårad af tvänne pilar. »När
Gud drager sin hand från krigsmannen, är en arm bonde
så god som han.» Något motstånd tycktes icke vara
vidare att tänka på. Sveriges bönder hade ännu en
gång besegrat en stolt och öfvermodig fiende.
»Men efter det bönderne», säger Olaus Petri, »icke
hade sådana regerare, som de väl behöfde, de som måtte
hafva hållit dem tillhopa, derför förskingrade de
sig, en part for in i staden efter byte, och de som
ute på marken blefvo, togo saken ovisliga före.» De
flyende danskarne märkte snart, att deras besegrare
underlät att fullfölja sin seger. De samlade sig
då åter och anföllo med häftighet de skingrade
bondehoparna. Dessa voro nu ett lätt byte; en
del nedgjordes, en hop, som tagit sin tillflykt i en
tegellada, innebrändes, en del drunknade i Fyrisån. Så
slutade slaget vid Upsala. Det hade kunnat blifva
ett annat Brunkebergsslag, som med ens gjort slut på
konung Christians framgång, men lyckan var oss ej nu
så blid som ett halft århundrade förut.
Likväl förlorade man icke modet. I Stockholm talade
man om ett nytt anfall på fienden vid Upsala, och en
tapper skara drog verkligen ut derifrån, men kom ej
längre än till Arnö, der gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
