Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Christina och Heming Gad - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskopen i Odense Jöns Andersson, som af sin samtid
erhöll spenamnet Beldenacke, den skallige.
Stockholms blodbad.
Nu skulle egentligen konungaval och kröning följa,
om allt skulle tillgå i vedertagen ordning, såsom
skedt var, då Christians fader och farfader blifvit
konungar i Sverige. Men det förra var något, som
denne Christian aldrig ville medgifva och aldrig
kunde, emedan det stått i strid med och i viss
mån tillintetgjort hans planer. Vi få nemligen
icke glömma, att han velat och framför allt gaf sig
utseende af att hafva eröfrat Sveriges rike, samt att
hans hufvudsakligaste syfte var att göra vårt land
skattskyldigt under Danmark – en politik som var helt
naturlig, då han var företrädesvis Danmarks konung
och denna tanke och detta sträfvande var årsbarn
med den danskvordna Oldenburgska ätten. Derför kunde
han på inga vilkor tillstädja, att han valdes till
Sveriges konung. Men att hans eröfring af Sveriges
rike emellertid var af sådan art, att han icke
kunde åberopa den inför detta rike – det visste
ingen bättre än han sjelf, och derför måste saken
kringgås. Detta kunde ske, om åt hans tronbestigning
i Sverige gåfves färgen af ett besittningstagande,
som väl blifvit länge förhindradt, men derför
icke desto mindre var berättigadt. Den rätt,
hvarpå ett sådant besittningstagande skulle
stödja sig, var – arf. Onekligen var också detta
ärftlighetssträfvande – som icke är något nytt från
de danske unionskonungarnes sida, och som redan
föresväfvade unionens stiftarinna med afseende på den
konungaätt, som hon hoppades skapa för de tre rikena
gemensamt – ur dansk synpunkt ett godt medel för
att försäkra den Oldenburgska ätten om det så mycket
efterfikade Sverige, liksom ock ur svensk synpunkt
en ärftlig svensk konungaätt var det enda medlet
att afskära de danska konungarnes aldrig slocknande
anspråk. Men lång tid fordrades och många försök måste
ske, innan en utkastad tanke så genomtränger ett folk,
att den kan öfvergå till verklighet.
Men för att vara fullt berättigad måste denna arfsrätt
af Sverige sjelft erkännas, och det blef det första
målet, som konung Christen uppstälde för sig. Ett
annat var att försäkra sig om sitt vunna rof. Dervid
hade Christian i den föregående tiden, i sin faders
och farfaders öde, den bäste rådgifvaren. När han
öfverskådade denna och de orsaker, som skilt honom
och dem från Sveriges rike, föll helt naturligt hans
tanke på Sveriges adel. Utan tvifvel hade han äfven
härutinnan rätt. Utan riksföreståndarne och deras
vänner hade sannolikt den föregående tiden fått en
helt annan skepnad. Men konung Christian liksom alla
de, hvilka stodo omkring honom, glömde den mäktiga
kraft, hvarpå dessa män stödt sin makt. Han såg blott
det stolta skeppet på hafvets yta, men glömde hafvet
sjelft. Han ville taga bort det förra, men besinnade
icke att samma vågor, som burit detta, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
