Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmögenhetsvilkor derigenom på ett känbart sätt togos
i anspråk. Utländska seder och ett dermed stigande,
förut okändt öfverflöd i både mat och kläder
funno insteg på de stores gårdar ej blott genom
utländingar, som tid efter annan inkommo i landet,
utan äfven genom svenske herremäns resor och vistande
längre eller kortare tid utomlands. Dessa resor
föranleddes ofta af nödvändigheten att vid utländska
lärosäten fullborda sina studier. Vi påminna oss
i detta afseende Carl Ulfsson (Sparre) till Tofta,
S:t Birgittas sonson Carl Carlsson (Hjorthufvud),
som af förtrytelse öfver morderns eller styffaderns
beräkning att komma i besittning af hans egendom,
öfvergaf den presterliga banan, och slutligen Carl
Knutsson, som under sitt vistande utomlands förvärfvat
sig ovanlig skicklighet i krigskonsten.
Liksom bonden så kunde äfven herremannen fullkomligt
föda och kläda sig af sina egendomars afkastning och
äfven utveckla i detta afseende en större rikedom,
allt efter som hans gods och gårdar voro större och
flera. Men när ej längre den hemväfda rocken dugde
eller det hembrygda mjödet, när den förra skulle
vara af dyrbart kläde eller sammet eller siden och
det senare ersättas af utländska viner samt dertill
fordrades en mängd andra nödvändighetssaker, såsom
kostbara hästar och vapen af alla slag och andra
föremål, som en tilltagande yppighet fordrade –
då förslogo ej de forna tillgångarna, och rikedomen
försvann. Den vanliga utvägen att genom lån uppehålla
det kostsamma lefnadssättet måste anlitas, och den
ena gården efter den andra sättas som pant. Likaså
se vi ofta genom egendomsförsäljning behöfliga
penningar anskaffas. Dock bör man såsom orsak till
den i tidens handlingar förekommande klagan öfver
stort betryck icke förbise de stora kostnader, som
herremän måste underkasta sig för deltagandet i de
offentliga värfven. Att blotta deltagandet i ett
långvarigare herremöte kräfde stora summor, se vi
af herrarnes klagan för konung Erik, att det långa
dröjsmålet vid Stockholm 1435 kostat dem 16,000 mark.
Naturligtvis sticker här ett af svenskens gamla
nationalfel upp i dagen. Den ene ville ej vara
sämre än den andre och låter förleda sig till den
falska åsigten, att jemlikheten uttryckes genom
klädernas, ej genom handlingens utmärkthet. Att
sådana män som en Mats Ketilmundsson, en Bo Jonsson,
en Carl Knutsson m. fl. kunde uthärda ett furstligt
lefnadssätts kostnader, väcker icke någon förundran,
men efter dem kommer en mängd med mindre förmögenhet,
som ville utveckla samma ståt, och de förordningar,
som utfärdades mot yppighet och öfverflöd, uträttade
väl föga.
Till sina själsegenskaper visar sig herremannen som
bonden sjelfständig, styfsint, stolt, i medgången
ofta öfvermodig, men tillika uthållig, kraftfull,
klok; dock merendels mera en handlingens man än
ordets, något som visar sig tydligast i de många
underhandlingarna med Danmarks konungar och herrar,
hvarvid de svenske oftast drogo det kortare strået.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
