Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– samt huru under den följande tiden allmogen
uppträdde med en sådan kraft, att icke blott landets
oberoende och sjelfständighet deraf blef en följd,
utan äfven vid riksmötena ett rum bereddes för
densamma.
Vid sidan af allmogen, men ofvanom den förekommer
under unionstiden bergsmännens klass. Det är
egentligen från Engelbrekts och Sturehistorien,
det vill säga från historien om vårt rikes
sjelfständighetsarbete, som vi känna dessa bergsmän,
»kopparbergsmän, jernbergsmän, silfverbergsmän.»
Af det föregående känna vi, att bergsmännen voro
skattskyldige, men att de enligt sina privilegier
utgjorde egna rättssamhällen. Det var egentligen under
den yngre Stureslägten – Nils Sture, Svante Nilsson
och Sten Sture den yngre – som bergsmännen utveckla
stort inflytande. Vi behöfva blott påminna om Svante
Nilssons död och deras rådighet vid det tillfället.
Köpstadsmännen utgjorde mot slutet af medeltiden
en vigtig samhällsklass vid sidan af den ofrälse
allmogen. Det var i motsats till denna som de kallades
köpstadsmän, eljest byamän. Städerna bildade snart
nog – från 12:te seklet – egna samfund med egen
styrelse och egen rättsskipning. Gotlands stadslag,
Bjärköarätten och den yngre stadslagen äro de enda af
de gamla stadsrätterna, som ännu finnas i behåll. Vi
känna dem af det föregående. Rörande städernas
styrelse och det inflytande hansestäderna utöfvade
på densammas bildande påminna vi om stadgandet, att
stadens råd skulle till hälften bestå af svenskar
och till hälften af tyskar, ett stadgande som af Sten
Sture den äldre upphäfdes 1471.
Städernas styrelse utgjordes, som vi veta, af fogdar,
borgmästare och råd, och förestälde fogden konungens
makt och myndighet inom staden. Rådet omvaldes årligen
på det sätt, att de afgående rådmännen valde nya bland
stadens invånare. Den domsrätt, som rådet utöfvade,
var icke den högsta, utan man kunde från densamma
vädja till konungens, liksom äfven de mål, som rörde
förräderi mot konung och rike, icke lågo inom rådets
domvärjo utan hörde under »konungens nempd».
Inom städerna funnos åtskillige, som icke der egde
burskap, men som uppehöllo sig der af tillfälliga
orsaker, och de kallades gäster i förhållande till
dem som egde burskap och som kallades borgare. Den,
som icke egde 3 marks förmögenhet, vann icke burskap
som borgare, utan måste taga tjenst hos annan man,
medan å motsatta sidan en slags aristokrati fans,
som grundade sig på rikedom.
Stadens utgifter bestredos dels genom inkomster
af sakören och allmänna inrättningar för handeln,
dels medelst skatt eller taxering af dertill valde
ombudsmän. Från denna skatt voro konungens tjenare
och presterskapet fria.
Vi öfvergå nu till de båda förnämsta privilegierade
stånden, af hvilka det yngre var
adeln, ett namn som vi här i öfversigten begagna,
ehuru, såsom vi redan anmärkt, det icke begagnades
förrän mot slutet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
