Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen för sig, sin hustru och afföda »att ej köpa
eller panta något jordagods från ridderskapet eller
frälseman och tillika att ingen ofri (ofrälse) man
skulle köpa fritt (frälst) gods».
Presteståndet var det äldre af de båda privilegierade
stånden för medeltiden. Dess privilegier voro
hufvudsakligen: det andliga frälset och den egna
domsrätten.
1) Det andliga frälset, som skilde sig från det
verldsliga derutinnan att det ej var förknippadt med
någon rusttjenstskyldighet, uppkom småningom och är
sannolikt lika gammalt som kyrklig egendom i jordagods
i Sverige. Konung Sverker Carlssons privilegier
af år 1200 äro derför endast att betrakta som en
bekräftelse på något som redan då var häfdvunnet.
Kyrkans skattefrihet var så mycket mer en förminskning
i kronans inkomster som kyrkan icke behöfde lemna
kronan något i stället, hvilket var fallet med
adeln. En allt för stor tillökning i kyrkans gods
var derför något som man ville förekomma, dels genom
inskränkning i rättigheten att testamentera till
kyrkan, dels genom reduktioner. Huru vigtig frågan om
testamentsrätten var, se vi tillräckligt af presternes
motstånd mot medellagen.
Liksom adeln, så voro äfven presterne
befriade från skjutsfärder, hästfodring och
fogdegästning. Biskoparne egde äfven rätt att uppbära
konungens andel i böter, hvilka ådömdes kyrkans
landbor, äfvensom de böter, som ådömdes kyrkans män;
likaså i de flesta fall böterna i äktenskapsmål och
i så kallade bannsmål. Biskoparne togo äfven danaarf
efter prester.
2) Den andliga domsrätten var ett privilegium,
som kyrkan egde framför adeln. Kyrkan egde sin egen
lag och egen domsrätt. Denna utvidgades småningom.
Vi känna, huru Sverker Carlsson stadgade, att ingen
prest skulle för något brott dragas inför verldslig
domstol, utan endast dömas inför andlig rätt. Från
denna begynnelse utvidgades den andliga domsrätten så
småningom till alla mål – s. k. civila tvistemål lika
väl som brottmål – i hvilka kyrka eller prest hade
del, samt utöfver kyrkans landbor enligt en
punkt i Kalmar-recess af år 1483, hvars ordalydelse
dock är obestämd. I äktenskapssaker och sådana
mål som rörde ocker, hvarmed för denna tid menades
ränta å penningar eller varor, skulle äfven lekmän
dömas af andlig domstol.
I bannsmål erlades böterna till biskopen. Sådana mål
voro de, i hvilka kyrkan sjelf ansågs genom brottet
förnärmad, då biskopen kunde belägga den brottslige
med bann, om han ej genom böterna försonade sig med
kyrkan. Men tvister om rättighet till jord hörde
under verldslig domstol.
Den andliga domsrätten utöfvades af biskoparna
dels i domkapitlen, dels på ting inom stiftet,
hvilka kallades biskopsting, då biskopen sjelf
satt till doms, men prosteting, då biskopens person
förestäldes af en annan, hvilken då kallades biskups
länspräster, provaster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
