Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om länen i vårt land hafva vi i det föregående talat
och anmärkt den väsentliga olikheten mellan dem och
feodallänen i utlandet. Den ärftlighet inom länen,
som många af våra store sökte vinna, kom aldrig till
någon stadga i vårt land. Hertigdömen, som utdelades
af Birger Jarl och Magnus Ladulås, och som vållade
så bittra strider under folkungatiden, försvunno
med denna, och större förläningar, som sedermera
utdelades såsom ersättning för lidna förluster eller
omkostnader för kronans räkning, gåfvos väl stundom
med rätt för den förlänades barn att efter hans död
njuta länet, men endast för viss i förläningsbrefvet
bestämd tid. Man bör äfvenledes märka, att länen i
Sverige gåfvos såsom lön åt konungens embetsmän. Dessa
embetsmän, hvilka voro konungens ombud i landsorterna,
förekomma under olika benämningar, såsom fogdar och
länsmän, hvilka senare synas hafva lydt under de
förra. Befälhafvarne på konungens befästade slott
kallades höfvidsmän.
Konungamaktens sträfvan att vinna ärftlighet visar
sig äfven i afseende på länen. Det är naturligt,
att de län, i hvilka fasta slott voro uppförda,
skulle vara de vigtigaste, och vi veta tillräckligt
af det föregående, att den som egde slotten i sin
hand också kunde anse sig ega riket. Vi veta äfven,
att de vigtigaste slotten med deras tillhörande
län icke utförlänades, utan lågo, som det hette,
»vid konungens fatabur». När nu ett län bortgafs
af konungen, sades det, »att slottslofven stod
till honom», och dermed menades att slottet skulle
hållas honom tillhanda. Men i förläningsbrefven
började äfven utsättas, till hvilken slottslofven
skulle stå efter konungens död. Om nu slottslofven
stäldes till konungens son eller annan frände, så
var det gifvet, att efter hans död slotten kommo
i dennes hand, till hvilken slottslofven sålunda
var stäld. Häraf begagnade sig unionsregenterne
för att göra sig oberoende af lagens stadgande om
konungavalet. Christofer af Bayern måste derför i
sin konungaförsäkran lofva, att slottslofven skulle
ställas till erkebiskopen, drotsen och lagmannen af
Upland samt tre andra gode män af rådet. Sedermera
under Sten Sture stäldes slottslofven till fyra af
rådet, och i Kalmar recess af år 1483 bestämdes,
att två af dessa skulle vara andlige.
De län, som lågo vid konungens fatabur, utgjorde en
del af hans inkomster. Dessa utgjordes för öfrigt
i) af afkastningen från Upsalaöd; 2) af de å jorden
hvilande utskylder, äfvensom af personella skatter;
3) af de konungen tillfallande böter och 4) af
danaarf, d. v. s. arf efter utländsk man, som här
dött utan arfvingar.
Huru Upsala-öd uppkom, känna vi. Dessa gods,
hvilka så småningom blifvit ansenligt förökade
och lågo spridda öfver hela riket i alla dess
landskap, få ej förblandas med andra kronogods,
hvilka väl ansågos lika med, men ej inbegrepos under
Upsalaöds-godsen. Alla dessa gods egde konungen att
förvalta och bruka, men fick ej förskingra eller
minska dem. Skedde sådant, egde efterträdaren att
återfordra det från kronan bortgångna. De reduktioner,
om hvilka vi i det föregående talat, stödde sig på
denna rättsgrund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
