Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertygat sig om, att ingen låg i halmen, läto de Sven fara sina färde. Men en spjutspets hade träffat Gustaf, och Sven hade icke kört många steg, innan han såg snön färgas af blod under släden. Viss om, att knektarne skulle återkomma och göra sin sak bättre, när de sågo den blodfärgade snön, drog Sven hastigt upp sin knif och skar dermed sin häst i den del af foten, som kallas kråkan, så att blod flöt ur såret. Knektarne kommo ock, men läto sig än en gång bedragas af den rådige bonden, och så förde då den trogne Sven ostörd sin förföljde gäst till Marnäs.
Ladan i Isala, dit Gustaf begaf sig från stugan på den rådiga kullans barska uppmaning, står ännu qvar, ehuru den flera gånger blifvit upphjelpt. På södra gafveln är ristadt: »Kung Jösta har tröskat här», men denna inskrift var redan 1761 i det närmaste oläslig. Några år förut, 1757, erhöll efter häradsrättens dom dåvarande åboen Johan Hansson, som var den sjunde i rätt nedstigande led från Sven Elfsson, 27 daler kopparmynt till ladans förbättring.[1] Samme mans son Hans Jonsson fick äfven af konung Gustaf III en ärepenning att af honom och hans ättlingar bäras till minne af Gustaf Erikssons räddning genom stamfadern, och Gustaf III lät tillika vid ladan uppresa en minnesvård med följande inskrift: »Här tröskade Gustaf Eriksson, förföljd af rikets fiender, af Försynen utsedd till fäderneslandets räddning. Hans ättling i sjette led, Gustaf III, lät resa minnesmärket.» På vårdens andra sida står: »År 1786 den 22 December anslog konungen i tunna spanmål årligen af Svärdsjö socken till ladans underhåll.»
Berättelsen om Gustafs flykt från Ornäs till Marnäs grundar sig på sägner, af hvilka en del upptecknades i prosten Lars J. Folkernii tid vid allmän sockenstämma den 6 Mars år 1667 och inskrefs i Svärdsjö kyrkobok. Den som vid detta tillfälle anförde sägnerna var Anders Hansson, som var sonsons son till Sven.
Det var dock långt ifrån, att Gustaf undsluppit farorna med ankomsten till Marnäs. Man väntade äfven der i hvarje stund ankomsten af konungens spejare, och i de enkla stugorna fans intet gömsle, der Gustaf kunde undanstickas. Marnäsbönderne förde honom derför in i Leksands socken, der han vid Lungsjö-å djupt in i skogen måste ligga gömd under en stor kullfallen fura eller, såsom den på dalspråket kallas, låga. Hvilan var för flyktingen i hög grad behöflig för skötandet af det sår, som spjutspetsen förorsakat honom, när han låg i halmskrindan. Och Marnäsbönderne försågo honom under tiden med mat och underrättelser om spejarne. Deraf kallades stället sedan Närbo. Men icke ens midt in i djupa skogen vågade Gustaf länge dröja på ett ställe. Efter tre dygn lemnade han Närbolåga och begaf sig längs efter Lungsjö-ån längre in i skogen, tills han kom till ett stort kärr, hvilket omgaf en kulle af omkring 9 alnars höjd. Här dolde han sig under en väldig fura, tills ändtligen en dag Marnäsbönderne berättade för honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
