Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under dessa dagar af ökade faror, men också af ökadt hopp med anledning af den trofasthet som visades honom i olyckan, låg Gustaf gömd i Tomt-Mats Larssons källare, dit mat skall hafva blifvit buren från prestgården och instucken till honom genom en glugg i källarsvalen. Men så kom julhelgen, då en större mängd allmoge var att träffa vid kyrkan, och Gustaf beslöt att trotsa hvarje fara för att här ännu en gång tala till Dalallmogen liksom förut vid Rättviks kyrka.
På en kulle nära intill Mora kyrka – kullen kallas Klockgropen – talade Gustaf en af julhelgdagarne till den talrikt församlade Moraallmogen. Han hade icke något skriftligt tal, ej heller fans någon bland de närvarande, som kunde uppteckna hvad han sade, men hans systersson, som väl mycket hört härom talas, må hända af Gustafs egen mun, har angifvit innehållet sålunda:
»Redlige dalkarlar! Jag ser eder rika församling med så stor sinnets förnöjelse, som jag i hjertat ängslas öfver vårt tillstånd. Med hvad fara jag uppenbarar mitt namn och mina omständigheter veten I, som stundeligen sen och hören, huru mitt lif eftertraktas. Men edert och mitt betryckta fäderneslands upphjelpande är mig kärare, än att jag dervid skulle göra afseende på mig sjelf. Huru länge skola vi vara trälar, vi som äro födde till frihet? De gamle minnas än, hvad tvång, oro, plågande och förföljelse svenske män af de danske konungar måst lida. De unge böra spörja härom tillbaka, samt lära sig från barnaåren hata och emotstå slikt regemente. Till dessa tyranners lystnad äro eder egendom och ringa förråd uppoffrade. Hafven I redan förgätit, huruledes desse med stränga och okristliga pålagor hafva sugit musten af vårt land, så att I af allt ej egen annat qvar än tomma hus, magra åkrar och osäkra lif? Kasten tankarna tillbaka till konung Eriks tid och påminnen eder den danske Jösse Eriksson, fogden i Vesterås, huruledes I af honom ären vordne handterade. Här äro samma tider, samma olyckor. Vårt land flyter snart uti innevånarnes blod. Några hundrade svenske män hafva måst undergå en hånlig och oskyldig död. Riksens biskopar och rådsherrar äro ömkligen mördade, jag har bland dem mist min fader och svåger. – Alla dessas blod ropar nu om hämnd och uppfordrar eder till frimodighet. Dalamän hafva i alla tider varit oförtrutne för sitt fädernesland. Deraf ären I uti våra krönikor berömde, och de andre Svearikes inbyggare, edra betryckte landsmän, som blifvit vande att anse eder för frihetens beskyddare, hafva nu sina ögon fästade på eder. Jag vill följa eder och hafva egendom, lif och blod för friheten osparda, och tyrannen skall således förnimma, att svenske män äro så väl behjertade som trogne samt att de kunna styras med lag, men ej med ok.»
Den unge ridderlige mannens tal, som under den stilla vinterhimlen hördes så klart och med sitt innehåll trängde djupt i hvarje hjerta, mottogs i förstone med uttryck af harm och ovilja öfver hvad de hörde, synnerligast då talaren sjelf vid omnämnandet af sin faders och svågers sorgliga slut i Stockholm brast i tårar. Men det var dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
