Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
granneligen begrunda, hurusom de hade låtit den raske Gustaf Eriksson draga ifrån dem. Kunde väl komma den dag – menade de – att sådant ångrade dem. När de härunder nämnde Gustaf Erikssons namn, väcktes Lars Olofssons uppmärksamhet derpå. Han kände nämligen väl den unge mannen från striderna under Sten Sture. Han sporde derför Dalkarlarne, hvar de hade gjort af herr Gustaf Eriksson. Då bönderne omtalade, huru han kommit till dem och uppmanat dem att gripa till vapen samt huru de låtit honom draga sina färde, eftersom de föga kände honom och icke trodde, att konungen var en sådan tyrann, som han utmålades, tog Lars Olofsson häftigt till orda och förebrådde dem deras oförstånd. »Nu hafven I» – sade han – »den gode herren fast af nöden, om icke I sjelfve, gode män, och hela rikets menige inbyggare skola blifva undertryckte, förderfvade och utrotade. Gustaf Eriksson har insigt och förstånd att anföra eder och gripa verket an.»
Något derefter kom en annan svensk herreman upp till Dalarne. Det var Jon Mickelsson till Nederby i Trögd. Han bekräftade allt hvad Lars Olofsson hade omtalat: Han beskref derjemte utförligt blodbadet i Stockholm, huru de ädle biskoparnes och rådsherrarnes blod flutit med vattnet utåt gatorna, och huru de döda kropparne blifvit uppbrända på Södermalm, dit äfven den ädle herr Stens halfmultnade kropp blifvit förd. Nu visste Dalkarlarne knappt till sig för harm och vrede, och tårarne brusto dem ut ur ögonen, när de hörde huru deras älskade herres herr Stens lik blifvit behandladt af den omilde kungen. Månge rättsinnige och trogne män – tillade herr Jon – höllo sig undan på skogarna och sökte fria sitt lif, så godt de kunde, tills den nådige Guden ville gifva dem åter en svensk herre och regent, med hvilken de ville våga lif och blod mot konung Christian och hela hans anhang. Äfven han (herr Jon) beklagade, att de låtit en sådan man som herr Gustaf Eriksson draga sina färde. Han och ingen annan kunde föra dem an i striden för fäderneslandet.
Nu lade Dalkarlarne råd tillsammans och beslöto att mangrant gripa till vapen. Frågan var blott, huru de skulle kunna återfå Gustaf Eriksson. På inrådan af Lars Olofsson och Jon Mickelsson utsågo de dock de skickligaste skidlöpare, som funnos att tillgå, för att draga efter den flyktande herren öfver skogarna och bedja honom återvända. Lars från Kettilbo och Engelbrekt från Mora voro de som fingo detta uppdrag, och de begåfvo sig genast på väg.
Det var dock ingen lätt sak att finna flyktingens väg, men de frågade sig för och följde på det sättet hans spår, tills de kommo upp i Lima socken. Här hörde de folket omtala, huru han varit i kyrkan och huru han stått begrundande vid kyrkodörren, men att han sedan dragit norr ut efter elfven. Skidlöparne följde också elfven, men ännu hade de lång väg att färdas, innan deras efterspaningar slutligen kröntes med framgång. De hade hunnit till Sälens by norr om Transtrands kapell, då de ändtligen fingo se herr Gustaf vandrande i skogen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
