Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den första segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta folk som kallades Dalkarlar och under de föregående tiderna förvärfvat sig en så framstående plats bland den svenska allmogen. »Huru mycket folk» – sporde han – »kan den landsändan ofvan Långheden till det högsta åstadkomma?» – »Väl tjugutusen» – svarade den tillfrågade – »ty de äro stridbare män alla, de gamla så väl som de unga!» Biskopen sporde då åter: »Hvarifrån kan väl så mycket folk få mat?» – »De äro icke» – blef svaret – »vande vid kräslighet, utan när nöden tränger på, nöja de sig med vatten och barkbröd!» Vid detta svar blef biskopen förskräckt och sade: »Ett folk, som äter barken af träd och dricker vatten, kan icke fannen tvinga, än mindre någon man. Gode män, låter oss rätt hasteliga draga hädan!»
Men Peder Svensson var ej sinnad att låta Danskarne så lätt undkomma, och folkets stridslust var ock sådan, att det hade varit illa att ej begagna sig af den, och han drog sig derför med en del af sitt folk, hastigt tillbaka för att på en omväg falla Danskarne i ryggen. Han tog vägen förbi Ön, Folkärna kyrka, Vidderbo och Kungsgården till Utsunda färja. Det var en mils omväg, men Peder Svensson hann fram i rättan tid och lyckades sätta sitt folk på båtar öfver elfven, så att han angrep Danskarne just som de bröto upp. Samtidigt ryckte äfven de qvarlemnade Dalkarlarne öfver elfven, och Danskarne angrepos sålunda från tvänne sidor. Strax vester om Utsunda färja utbreder sig en hed, som kallas Sonnbohed, och här skedde sammandrabbandet. Danskarne sökte värja sig det bästa de kunde och stredo tappert, men mot kraften hos dessa Dalkarlar var deras motstånd fåfängt. Största delen af dem föll på heden, en mängd störtade sig i elfven. De öfrige togo till flykten och förföljdes af Dalkarlarne ända till Hemmingsbo i Fläckebo socken af Vestmanland. En mängd fångar gjordes.
Vi kunna föreställa oss den glädje, som af denna framgång skulle väckas hos Dalkarlarne, och den uttalade sig i en mängd sägner och sånger, som delvis bibehållit sig allt intill våra dagar.
Man utvisar ännu stället der slaget stod, och många pilar, som här blifvit hittade i åbrädden, bekräfta sägnen. Slaget kallas i sägnen pilkriget, och onekligen gjorde dalpilarne här god nytta för sig. I en gammal dalvisa om denna strid heter det:
De Dalkarlar skynda så fort i sitt lopp
allt neder till Tuna hed;
större nu var Dalkarlarnas tropp,
än Gösta kunde öfverse.
Der rasta de något, men fara sen fort
med ifver och fullsintan håg,
att komma ju förr till samma ort,
der hopen af Jutarne låg.
Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram,
der fingo de Jutar i syn,
strax flera dalpilar i vädret man fann,
än hagel nedfaller ur skyn.
Dalkarlarne börja att skjuta allt mer,
de skjuta alla som en man;
tjockare röko dalpilar der ner,
än sanden på sjöastrand.
Så körde de Jutar i Brunnebäcks elf,
så vattnet dem porlade om,
de sörjde deröfver, att Christian sjelf,
han ej der tillika omkom.
Så togo de Jutar nu alla till flykt,
och läto slikt ömkeligt qväd:
»Hin må mer dricka det porsöl de brygt
i smedjan vid Dalkarlens städ.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
