Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändtligen Bengt Bjugg och hans folk började vakna, funno de sig kringrända på alla håll. De började väl genast skjuta på bönderna, men deras skott blefvo utan verkan. Ej ett finger sårades i bondehären. Från biskopsgården ledde till domkyrkan en betäckt gång. Denna var af trä, och för att förekomma ett anfall i ryggen, om Bengt Bjugg med sitt folk kommit ut genom denna gång, läto höfvidsmannen antända densamma. Elden flammade ögonblickligen upp, och lågorna kastade sig öfver till biskopsgården, som också snart började brinna. Fyrpilar, som skötos i taket på biskopshuset, antände detta, och emedan det var af spån och näfver, så erbjöd det ett begärligt bete för lågorna. Det blef en het bastu för Bengt Bjugg och hans yrvakna knektar. Som Bengt dock var en modig och tapper man, satte han sig till häst och lät sitt folk göra sammaledes, hvarpå han lät slå upp porten och störtade i sporrsträck ut ur den brinnande biskopsgården. Det var det enda sättet att undkomma, och det lyckades.
Han flydde åt Flottsund till, men förföljdes i hack och häl af svenskt rytteri, med den framgång att största delen af hans folk nedgjordes och han sjelf undkom med knapp nöd, träffad af en pil i handen, så att den gick in i armpipan och udden stack ut vid armbågen. Hans färd till Stockholm blef derför ganska svår, och svåra voro äfven de tidender han förde med sig dit från Upsala till erkebiskop Gustaf. Några dagar derefter, då bårdskäraren drog ut pilen, dog Bengt Bjugg med stor pina.
Gustaf Eriksson hade under tiden, som vi veta, mycket att bestyra i Vesterås, men sedan den danska styrkan derstädes måst vika, och sedan han sett sina krafter växa, så att han kunde fördela dem till de vigtigaste slotten, bröt han upp och red till Upsala. Då voro tre veckor förlidna, sedan hans män fått in staden. Det första han här gjorde var att gå upp i Domkapitlet, der kanikerne voro samlade. Med harm och vrede i blick och ton tillsporde han dem, »om han skulle hålla dem för danskar eller svenskar», och förebrådde dem i skarpa ord deras och deras biskopars ofosterländska handlingar mot riket och dess infödda regenter, så väl i konung Carls som i gamle herr Stens och den siste Sturens tid. »Hvar I ännu låten finna eder med sådan otillbörlig handel mot mig och riket, skolen I derför blifva straffade!» Han slutade sitt skarpa tillmäle med den frågan, »om de nu ville svärja honom tro och lydnad och visa sig som trofaste svenske män»?
Ett sådant språk hade icke kanikerne i Upsala hört, sedan unge herr Sten i fosterlandets namn tillskref dem om erkebiskopsvalet efter den då afsatte Gustaf Trolle, och helt visst hade ingen af dem trott sig vidare få höra något sådant. Den var då ej död denna mäktiga ande, som i hundrade år kämpat och stridt mot utländingens välde, den uppenbarade sig lika kraftig som någonsin förut. Blodbadet i Stockholm hade icke förstummat honom. Jorden der brände ännu efter den danske konungens blodsfjät, och redan stod en segrande bondehär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
