Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter erkebiskopens aftåg. När denne berättat utgången af sin beskickning och hvad erkebiskopen sagt, sedan han genomläst brefven, kunde Gustaf ej mera tvifla på sanningen af de underrättelser, han fått, och den fara, hvari han sväfvade, om erkebiskopen nu ryckte in i Upsala, stod med ens klar för honom. Han erkände sedan sjelf, att han varit förlorad, om detta inträffat.
Till all lycka för Gustaf sjelf och för vårt fosterland visste emellertid icke erkebiskopen, huru ringa styrka Gustaf hade hos sig, och vågade derför icke om natten ett anfall på staden. Tidigt påföljande morgon bröt han upp och klockan var 6, då han kom framtågande på vägen förbi Danmarks kyrka. Gustaf höll med sin handfull folk uppe på sandåsen, der nu Upsala slott står, och såg fienden utveckla sina hopar på vägen mellan Danmark och staden, och han fann genast omöjligheten af att kunna göra något motstånd. Han gaf derför fotfolket befallning att draga ut ur staden utefter Enköpingsvägen och följde sjelf efter med sina hundra ryttare. Allt gick till en början lyckligt och väl, och man uppnådde skogen Nåsten en knapp halfmil vesterut.
Men erkebiskopen hade mycket väl sett Gustaf och hans folk uppe på sandåsen, och han befalte en bland sina män, Staffan Henriksson – en rask och förslagen krigare, som tillförene varit Sten Stures fogde i Helsingland – att med 200 ryttare skynda förut och om möjligt söka hinna Gustaf. Staffan sprängde åstad och hann verkligen Gustaf vid Hågaån i Läby socken. Gustafs fotfolk hade redan kommit öfver och Gustaf sjelf, som ämnade rida öfver på ett vadställe, befann sig midt i ån, då fiendens stridsrop hördes bakom honom. En finsk adelsman, som red strax efter Gustaf, vände sig hastigt om för att se hvem som höjde stridsropet och då han fick se de danska ryttarne i fullt sporrsträck störta ned mot stranden, uppgaf han ett rop af förskräckelse och störtade i brådskan så häftigt till Gustafs häst, att denne halkade i kull på de hala stenarne i vadet. Gustafs ryttare på stranden, som sågo hans fara, vände genast och höllo stånd mot den anfallande fienden så länge tills de sågo sin höfvidsman räddad på andra stranden. Sjuttio fiender föllo i striden, och Gustaf kom lyckligt undan till Örsundsbro och Rymningen.
Här samlade han åter sitt folk, återkallade med ilbud de hemförlofvade bönderna och rustade sig att gifva erkebiskopen svar på tal, eftersom prelaten tycktes föredraga svärdet framför pennan. Lars Olofsson och Lars Eriksson fingo åter befallning att med en utvald skara draga österut genom Näs och Trefaldighets socknar för att hålla ett vaksamt öga på erkebiskopen och göra honom allt det afbräck de kunde, då han nu skulle återvända från Upsala till Stockholm, hvarom underrättelser inlupit till Gustaf.
De båda höfvidsmännen drogo åstad och lade sig vid Lindesunda qvarnar i bakhåll för Danskarne, hvilka icke skulle fått skäl att rosa detta möte, hvar så icke Staffan Henriksson gjort allt om intet. Denne red alltid som en stöfvare förut framåt vägen, spanande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
