Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna söder om Mälaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Christian bekante Staffan Sasse. Han hade sedan den tiden strukit omkring Östersjön och stod i begrepp att begifva sig till Ryssland, då han fick underrättelse om hvad som förehades i Sverige. Han beslöt då att återvända dit och kom nu med 60 tyska krigsknektar till lägret vid Rotebro. Hans ankomst var så mycket mera välkommen för Gustaf, som de senaste striderna vid Upsala och framför Stockholm visat nödvändigheten af att hafva öfvadt krigsfolk, hvilket ständigt vore att förfoga öfver. Redan i Mars hade han tagit en Lifländare, Clement Renzel, i sin tjenst med något krigsfolk. Denne skickades nu till Östersjöstäderna för att skaffa krut och lod.
Då Gustaf insåg, att han tills vidare måste lemna Stockholm, beslöt han att med desto större kraft vända sig mot slotten i det öfriga riket. Bland dessa voro äfven många, som egdes af enskilde män, men hvilka med den tidens ofullkomliga belägringsverktyg ofta gåfvo lika mycket att göra som rikets slott. Så satt Knut Nilsson, en dansk, på Vikshus och uthärdade der ett helt års belägring; så var ock förhållandet med Engsö och Tynnelsö. Till alla dessa måste krigsfolk skickas, och dertill borde äfven Finland rensas från fiender. Allt detta skedde, men vi kunna väl förstå, huru mycken oro det skulle vålla Gustaf att sålunda liksom splittra sin kraft åt många håll, helst som han sjelf behöfde vara närvarande öfver allt, emedan hans höfvidsmän ofta voro unge och oerfarne. »Den tiden hade Gustaf» – heter det – »icke mycken ro eller goda dagar, ty han hade sitt folk i många läger och beställningar, som för Stegeborg, vid Rotebro, Vesterås, Tynnelsö, Nyköping, Örebro och annorstädes, för hvilka han bar stor omsorg, fruktan och fara, huru dem kunde gå i hand, att de icke genom säkerhet eller försummelse måtte blifva öfverraskade. Mycket bekymmer hade han ock, huru folket skulle blifva med lön och sold tillfredsstälda, och derför var han icke många dagar på ett ställe, utan reste dag och natt lägren emellan.»
Bland Gustafs underordnade höfvidsmän intager Arvid Vestgöte ett framstående rum. Vi lemnade honom, när han drog från Vesterås. Det var i medlet af Maj, som han genom Nerike kom intågande i Östergötland. Här synes stämningen i allmänhet hafva varit mindre gynsam för befrielseverket, än hvad som var fallet nordanskogs. De mindes för väl utgången af deras företag förra året, då de tågade mot biskopsgården i Linköping. De dristade sig icke förtörna konungen och biskop Hans Brask – sade de.
Arvid drog emellertid dristigt fram genom landet och kom till Vadstena. Här sammankallade han borgarena på rådhuset och sporde, »om de ville gå hans herre, Gustaf Eriksson, tillhanda». Borgarena sade »nej», men då lät Arvid sitt krigsfolk komma in i staden, och sedan förnyade han sitt spörsmål. »Antingen skolen I nu handgå Gustaf Eriksson» – sade han – »eller skall det kosta eder lif och gods.» Detta gjorde verkan. Borgarena svuro Gustaf tro och lydnad och lemnade folk af staden till förstärkning. En hop unga karlar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
