Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medel samt de skändligaste grymheter, varnade biskop Jöns för Didriks inställelse hos konungen i Köpenhamn, der han lätt kunde förvända sjelfva mor Sigbrit. »Han borde qvarhållas i Sverige» – skref han – tills konungen sjelf komme dit och finge se, huru illa med riksstyrelsen tillgått, på det att det okristliga förfarandet icke måtte läggas andra till last. Konungen borde icke rätta sig efter Didrik Slaghecks bref och råd, ty deraf följde endast olycka och förderf. Han var i hela kristenheten känd som den störste missdådare, och sjelf plägade han säga, att han ej aktade mera att slå hufvudet af en biskop än af en hund. Han trodde ej på någon Gud eller frågade efter kyrkor och kloster, och för sådant sades allmänt att upproret i Sverige var ett ögonskenligt Guds straff.» Biskop Jöns berömde derjemte högeligen erkebiskop Gustaf Trolle och Thure Jönsson, Vestgötalagmannen, samt omtalade oförbehållsamt Gustaf Wasas framgångar och det anseende denne åtnjöt. Den svenske erkebiskopen jemte hans fader Erik Trolle och biskop Otto skrefvo äfven.
Det lyckades dock ej att hindra Didriks afresa. Han begaf sig till Köpenhamn och blef verkligen erkebiskop, men hans upphöjelse blef af kort varaktighet. Två månader derefter blef han nämligen bränd på bål på Köpenhamns torg. Det var den 24 Januari 1522. Det skedde egentligen för att försona den heliga romerska kyrkan med anledning af Stockholmska blodbadet, der Didrik såsom den egentlige upphofsmannen vållat tvänne biskopars död. Efter Didriks afresa från Stockholm bedrefs försvaret lika kraftigt som förut, synnerligast af hans broder den tappre Henrik Slagheck och den från det föregående för oss bekante borgmästaren Gorius Holst. Men hvarken Gustaf Trolle eller Jöns Beldenacke dröjde länge qvar i Sverige efter denna tiden.
Erkebiskopen hade, sedan han till slut funnit omöjligheten af att uppehålla ett danskt konungadöme
inom Sverige, skrifvit till riksföreståndaren och föreslagit ett personligt möte dem emellan, under
förhoppning att kunna åstadkomma en förlikning mellan honom och konungen. Gustaf svarade derpå afböjande, men uppmanade erkebiskopen att falla till sitt fädernerike och öfvergifva konungen. »Jag vet full väl, värdige fader» – skref Gustaf – »huru det står mellan konung Christian och städerna i Danmark och Norge. Han hafver nog annat göra än i Sverige hjelpa de sina. Ty vore eders nåde bättre i Sverige lefva en herre, som I ären, än fly till Danmark, der spott och spe plägar gifvas för goda Svenskar.» Han gaf äfven erkebiskopen de heligaste löften om glömska af det framfarna. »Hvad han brutit mot Sverige, skulle vara förlåtet både af Guataf och af Sveriges allmoge.» Vi känna dock tillräckligt Gustaf Trolles oböjliga sinne för att veta, hvad intryck detta Gustafs bref skulle göra på honom. »Han var så i sin gensträfvighet förhärdad» – heter det i en offentlig skrifvelse i riksens råds namn, som utfärdades ett par år senare till hela kristenheten –»att förr än han ville komma till enighet, förr ville han lida och utstå allt det onda, honom påkomma kunde, eller ock se sitt fädernesland alldeles förhärjadt och i grund förstördt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
