Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf den nye konungen i Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men innan mötet stod i Vadstena, hade de nämnda städerna måst falla till föga och öppna sina portar för konung Fredrik.
Det som förmådde Fredrik att begära och Gustaf att gifva hjelp var fruktan för en gemensam fiende – den flyktade konung Christian. Bättre var det dock icke bestäldt med vänskapen, än att när Malmö gått öfver, blef det svenska krigsfolket illa behandladt och på återvägen öfverfallet samt till en del nedgjordt.
Christian var i synnerhet för Fredrik fruktansvärd genom de många anhängare, som han fortfarande egde i både Danmark och Norge. Det var ej blott de båda nämnda städerna, som i det längsta höllo med honom; städerna i allmänhet och i synnerhet bönderne började allt mer och mer finna att deras beskyddare var borta. Mellan Fredriks krigsfolk och bönderna föreföllo till och med blodiga uppträden. Faran ökades af de underrättelser, som ankommo från den fördrifne konungen. Starka rustningar förehades i norra Tyskland af hans många fränder, och från hans svåger kejsar Carl V ankommo bref både till Fredrik och till Hansestäderna, hvilka förbjödo den förre att befatta sig med någotdera af Christians riken och de senare att på något sätt derutinnan understödja honom.
Christian använde allt hvad han kunde sammanskrapa för att göra den påbegynta utrustningen stark och oemotståndlig. De skatter, som han medfört ifrån Danmark, sin drottnings klenoder, hvilka pantsattes, och de skepp, hvilka fört honom öfver hafvet – allt offrades för att anskaffa penningar och krigsfolk. Men allt detta var icke förthy otillräckligt. Innan ännu hären hunnit stranden af Elbefloden för att inrycka i Holstein, der Christian hoppades få medel till dess aflönande, utbröt ett formligt uppror inom densamma. Knektarne fordrade sin sold, och då den vägrades, blefvo de så uppbragte, att varken Christian eller de andre furstarne vågade stanna
vid hären.
Härmed var ock den närmaste faran för Fredrik förbi, men den var icke derför borta för alltid. Hvad som försökts kunde förnyas med större framgång, och denna ovisshet i afseende på framtiden var ett tillräckligt skäl för konung Fredrik att ej spänna bågen för högt i den svenska frågan.
Men äfven på Gustaf i Sverige utöfvade denna fruktan ett stort inflytande. Det var nemligen naturligt, att om Christian lyckades återtaga Danmark och Norge, skulle han genast vända sig äfven mot Sverige, och ehuru intet med visshet kunde förutsägas om krigets i alla händelser ovissa skiften, så skulle dock derigenom freden för många år aflägsnats från svenskmanna bygder. Deraf kom det sig, att Gustaf med den största varsamhet behandlade dessa ärenden, dock icke så, att han lät den danske konungen på minsta sätt spela öfverherre.
Detta visade sig bäst det följande året under de förvecklingar mellan de båda rikena, hvilka uppstodo med anledning af Gotland och Severin Norby.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
