Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penningeböter, och då hvarje menniska var angelägen om sina synders förlåtelse och sin eviga salighet, är det klart, att förlåtelsebrefven – aflat kommer af ablass som betyder eftergift, förlåtelse, och meddelades den som undergått sitt straff – skulle blifva en begärlig vara. Kristi och helgonens förtjenst bildade ett outtömligt förråd af syndaförsoning, och med penningar kunde man ur denna förrådskammare köpa så mycken förlåtelse, som man behöfde, och vårdaren af densamma, påfven, kunde deraf sälja så mycket han ville och för hur lång tid som helst, så att förlåtelse såldes ej blott för de synder, som voro begångna, utan äfven för dem, som man ämnade begå, för hundrade dagar, för hundratusen år eller för all tid.
Den vinstgifvande handeln med syndaförlåtelse bedrefs nu på det sättet, att påfven utförpaktade försäljningen åt vissa personer antingen mot en viss bestämd afgift till den påfliga skattkammaren eller mot en viss andel i den obestämda vinsten. Hvad vårt land beträffar, hafva vi under unionstiden sett ett par sådana aflatskrämare. Marinus på Christian I:s tid insamlade en vacker penningesumma; Antonius Masth medförde på Sten Sture den äldres tid ett rikligt förråd af syndaförlåtelse ur den påfliga skattkammaren och uppslog sin handel i sjelfva storkyrkan i Stockholm. Men båda dessa öfverträffades af Arcimboldus, som var här på Sten Sture den yngres tid, så väl i afseende på oförskämdhet i sjelfva köpenskapen som i afseende på ett lättfärdigt lefverne. »All fromhet utsläcktes» – klagade man – genom Arcimbolds beskickning.
Detta skändliga bedrägeri med Guds nåd och menniskans salighet var det, som närmast förmådde Martin Luther att uppträda. I Tyskland bedrefs aflatsförsäljningen af en, som hette Tezel, och på ett så fräckt sätt, att han var liksom utskickad för att frammana fiender till påfven, på samma gång som han för honom insamlade guld. Luther var munk i ett Augustinerkloster i Wittenberg och hade genom läsning och forskning i bibeln kommit till en helt annan insigt om menniskans frälsning, än som var förenligt med den offentligt erkända kyrkoläran.
Redan tidigt hade enskilde män uppstått och arbetat på bortrensandet af det falska i religionen. På 1300-talet uppträdde den lärde engelsmannen Wiclef och vann mycket bifall, så att det var till och med fråga om att indraga kyrkogodsen i England. Denne mannens skrifter uppväckte i sin ordning under nästa århundradet i Böhmen en ny reformator. Det var John Huss och hans lärjunge Hieronymus, hvilka båda blefvo brända på bål under kyrkomötet i Costnitz. Tiden var då ej ännu mogen för sakens framgång.
Under den följande tiden hade deremot åtskilligt timat och en mängd krafter satts i verksamhet, hvarigenom det heliga arbetet underlättades och påskyndades. Icke af minsta vigt äro dervid uppfinningarna af boktryckerikonsten och linnepapperet, hvarigenom nya åsigter och läror kunde med snabbhet spridas öfver hela länder. Det 15:e århundradet slutade med en för Europa vigtig händelse, i det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
