Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och den nya tidens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och allt för klok att taga något steg oåterkalleligen framåt, innan sakerna hade kommit till någon bestämdare utveckling.
Efter konungavalet i Strengnäs finna vi emellertid – utom den nämnde kraftfulle och viljefaste Lars Andersson i konungens omedelbara närhet – äfven mäster Olof förflyttad till Stockholm, hvars signet anförtroddes honom såsom stadens sekreterare. Han fick äfven rättighet att predika i hufvudstadens kyrkor. Det gjorde han ock med samma oförskräckta mod som i Strengnäs, fast det mången gång kunde hända, att han midt under sin predikan stördes af stenkastning och annat oväsende. Af den predikstol, som uppfördes för honom i Storkyrkan och som hade utseendet af en korg, kallades han vanligen »Mäster Olof i korgen».
Men medan mäster Olof predikade, satt kansleren Lars Andersson vid konungens sida och uppsatte hans bref till biskopar, domkapitel och kloster. Också var det mot honom som missnöjet företrädesvis riktades för de stora kraf Gustaf denna tid gjorde på kyrkornas och klostrens penningar och rikedom. Biskop Hans skref i Mars 1524 till Johannes Magnus i afseende härpå, att han trodde sig icke hafva förtjent klander och hot, utom så vida »mäster Lars så för godt finner, han som med Herrans Guds tillstädjelse styrer både med detta och annat».
Märkeliga och betecknande för den nya tiden äro de ord, som kanslern den 21 Februari 1524 skref till Vadstena kloster. Några af munkarne derstädes hade begärt kanslerns förord hos konungen och skydd mot honom med afseende på det lån af silfver, som konungen äskade af klostret. »De misstogo sig» – skref kanslern – »om de ansågo detta konungens kraf för ett helgerån. Om de så benämnde det att till nästans nytta använda de penningar, som tillhörde kyrkan eller, för att begagna deras ord, voro Gudi helgade, så förstodo de dervid icke sina egna ord. Ty när de kallade dem kyrkans penningar, så försäkrade de att dessa penningar voro folkets. Det hade blifvit bruk att använda ordet kyrka om prelaterna eller presternes gemenskap och stundom äfven om det med händer bygda huset. Men i den heliga skrift förekommer det endast om menniskors, särdeles de trognas, samfund.»
»Derföre, då vi säga kyrkans penningar, hvad säga vi annat än folkets penningar? Sådana voro de sammanskott, om hvilka talas i apostlagerningarna och Pauli bref, och af hvilka enkor och fattiga underhöllos, och hvilkas förvaltning tillhörde diakoni, d. ä. tjenare, på det att apostlarne, som skulle akta på Guds ord, icke måtte hindras af sådana verldsliga ting. Men vi, som äro apostlarnes efterföljare, hafva öfvergifvit Guds ord och syssla med dessa kyrkans, det är utan tvifvel folkets, penningar, som om de vore våra egna. Det vore dock väl, om vi så sysslade med dem, som diakoni det gjorde, nemligen så att vi använde dem för vår arma nästas behof. Men vi behålla dem att pryda templets väggar eller göra helgedomsskrin och oblataskar eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
