Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Knut och Peder Sunnanväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sinnesstämningen var nu betydligt lugnad i Dalarne. De båda prelaterne funnos der ej längre. De hade flytt till Norge. Om detta hade skett till följd af de åtgärder som konungen vidtagit, hans lugnande skrifvelser och beskickningar, eller om det varit en följd deraf, att de missnöjde prelaterne i sjelfva verket funnit sig icke kunna något uträtta mot konungen inom Dalarne, är svårt att afgöra. Väl kan man antaga, att meningarna hos allmogen varit delade, och sannolikt hade den minsta parten stannat på Peder kanslers sida. Får man sluta af de upplysningar man har om Tuna landsting nu på hösten, synes det, som om det hufvudsakligen varit Morakarlarne, således den ofvannämnde kyrkoherden Jakobs församlingsbor, som varit förbittrade på konungen. Denne mäster Jakob var nu kallad till Tuna landsting, men uteblef, och då betraktades detta af konungen såsom bevis på att han tillhörde de afvikne prelaternes parti, och efter någon skriftvexling med Morakarlarne, som ogerna ville mista sin kyrkoherde, dref han sin vilja igenom, och äfven mäster Jakob måste fly till Norge.
Men på Tuna landsting återstäldes för denna gången enigheten mellan konung Gustaf och dalkarlarne. Från de församlade – de voro kopparbergsmän, silfverbergsmän, jernbergsmän och menige allmoge – utgingo skrifvelser till rikets öfrige landskap. »De hade nu» – heter det – »varit till möte och samtal med konungen och hade klarliga nog hört och förstått konungens redliga ursäkt för det lögnaktiga och förrädeliga tal och rykte, som herr Peder kansler och hans anhang på hans nådes argesta i detta förlidna år diktat och ljugit hafva.» Men sådana förrädare och stämplare hade i de gångna tiderna varit största orsaken till de olyckor, hvilka riket af utländska herrar lidit, och då de nu kunde sjelfva förmärka, att herr Peder velat arbeta på Severin Norbys och genom honom för konung Christians återkomst, »så hade de nu blifvit så öfverens med sin käraste, nådige herre, att de efter denna dag aldrig skulle hysa eller försvara hans ovänner och aldrig sätta tro till någon, som hans nåde något ondt på ljuga eller dikta ville. De ville hårdt hålla sig till den trohet, de svurit hans nåde, och i hans närvaro hade de äfven förnyat det vänliga förbund, som mellan Dala och Stockholms stad i förtiden varit hafver».
Sådana skrifvelser, som denna från dalkarlarne till rikets öfriga landskap, uppsatta i konungens egen närvaro, äro något ovanligt för våra tider, men höra till denna tids lynne, påminnande om ännu äldre tider, då landskapen stodo såsom oberoende enheter vid sidan af, men i förbund med hvarandra. Af en promemoria, som finnes rörande vissa frågor, om hvilka konungen ville höra allmogen, visar sig ännu tydligare det förhållande af omedelbarhet mellan konung och folk, som är så utmärkande för det svenska samhällsskickets lynne. Det är ovisst, om dessa frågor bragtes å bane här på Tuna landsting, men de visa dock, hvad en konung på denna tid – och en konung sådan som Gustaf – ansåg sig böra meddela sitt folk. De röra bland annat hans giftermål och förbindelserna med utländska makter. »Sverige är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
