Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf och erkebiskop Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekant för konungen och väckte hans både ovilja och misstankar. Erkebiskop Olof hade nemligen genom att lemna skydd åt de flyktande prelaterna, Knut domprost och Peder kansler, ingalunda visat sig som en konungens vän.
Efter sin återkomst blef erkebiskopen kallad till konungen i Stockholm. Erkebiskopen kom och fick höra stränga ord. »Hafven I besinnat, hvad edert rätta kall och embete tillhörer?» – sporde konungen. – »Har Kristus befalt sina apostlar och deras efterföljare att föra sådan ståt och ett sådant prål här i verlden och umgås med slik fåfänga såsom att smörja klockor, stockar och stenar? Något högre och nödvändigare har han visserligen befalt eder. I skriften har jag sett och läst, att Kristus befalt eder predika, lära och undervisa folket om Guds vilja!» Konungen slutade med en allvarlig förmaning, att erkebiskopen måtte bättre tänka pä, hvad honom såsom biskop rätteligen tillhörde, och erkebiskop Johannes föll nu såsom alltid konungen tillföga, lefvande bot och bättring.
I Maj 1526 kom konungen dragande till Upsala i spetsen för 2,000 ryttare i blanka harnesk. Han hade sammankallat Uplands-allmogen att vid Eriksmessan (den 18 Maj) vara sig till mötes vid Upsala högar. Konungen höll till häst uppe på en af högarna, och vid hans sida sutto hans kansler Lars Andersson och erkebiskop Johannes jemte flera rådsherrar. Nedanför på slätten stod allmogen. Konungen talade till folket på sitt vanliga enkla och kärnfulla sätt om den rena läran, om den sanna gudstjensten och om hvad Guds lag af menniskan kräfver.
Vidare klagade konungen, »hurusom i riket voro alltför många lata och onyttiga prester, hvart kloster var fullproppadt med munkar, hvilka alla voro föga annat än ohyra, den der förtärde yppersta grödan af landet. Han förelade derför nu allmogen det spörsmålet, om det icke vore nyttigt, att han höll mönstring med dem. Dem, som voro dugliga att predika, ville han försörja med godt underhåll, men de andre onyttige presterne måtte väl se sig om och nära sig i sitt anletes svett, som Gud befalt hade. I deras ställe ville han låta komma dels skolmästare och djeknar, som kunde upptukta och uppfostra ungdomen i kristlig lärdom och goda seder, dels fattiga, sjuka, halta, blinda och förlamade menniskor, hvilka deraf kunde hafva deras nödtorftiga föda och uppehälle.»
Det var naturligtvis konungens mening med denna framställning till bönderna att vinna deras bifall för de mått och steg han dittills tagit och det som han ytterligare hade i sinnet. Han ville liksom känna sig för, huruvida allmogen vore att räkna på i denna strid lika trogen som i den, hvilken gält det främmande konungadömet. Må hända får man i spörsmålets offentliga framställande till allmogen i massa tänka sig en väntan att hos bönderna finna villiga öron. Men derutinnan bedrog han sig. Bönderne ropade, »att de ville behålla sina munkar och hafva dem oförjagade, efter de skulle sjelfva föda dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
