Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen öfver Knut domprost och Peder kansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom. När erkebiskopen red till tinget om sommaren, passade herr Peder på och flydde från gråbrödraklostret i Trondhjem – det var den 17 Juni – till en fru Ingerds gård Fossen. Här låg han undangömd om sommaren, och fru Ingerd, som dragit ned åt Bergen, var synnerligt mån om, att han skulle få mjölk och fiskmat, »hvaraf han kunde något vederqvickas».
Emellertid anstäldes rättegången mot Knut domprost här hemma i Sverige. Det var den 9 Augusti som han infördes på Stockholms rådhus inför en domstol, som bestod af flera rådsherrar jemte biskop Hans Brask i Linköping, biskoparne i Strengnäs och Skara, samt erkebiskop Johannes och Stockholms stads borgmästare och råd. Konungen uppträdde sjelf som åklagare. Först framlemnade han en afskrift af lejdebrefvet och sporde, om lejden kunde hindra rättegången. Rätten svarade, att lejden icke kunde förtaga rättegången, och Knut domprost sjelf hade intet att deremot invända. Derpå frambar konungen sina klagomål och styrkte dem med den anklagades egna bref. »Han satte nu för dem i rätten, om de kunde fria mäster Knut för ett uppenbart förräderi och för det straff, som Sveriges lag om sådana män uttrycker», hvarpå »han vek för dörrena».
Rätten började härefter ransakningen, och så väl derunder som vid domens aflämnande var erkebiskop Olofs sändebud inne i salen. Knut domprost dömdes som förrädare till det straff, som lagen derför utsatte. Dock hoppades man, att konungen ville låta nåd gå för rätt. Så väl erkebiskop Johannes som de gode herrar i riksens råd begingo den dömdes bästa inför konungen, men han gaf undvikande svar. »Sådana saker stodo ej så lätt till att öfvergifvas», sade han. Både erkebiskop Johannes och biskop Hans trodde sig dock kunna hoppas, att Knut »skulle komma af all sin nöd». Erkebiskop Olof i Norge skref och lade sig ifrigt ut för den utlemnade prelaten och erhöll till svar samma obestämda hopp, som de svenske biskoparne närde. Men Thure Jönsson skref, »att Knuts brott var så stort och uppenbarligen bevisadt, att ingen räddning funnes, om icke genom Guds synnerliga nåd och erkebiskopens (Olofs) skrifvelse»; och konungen sjelf, »att han ville för erkebiskop Olofs skull unna Knut lifvet, tills han finge se, huru det blefve med herr Peder kansler, Peder Grym och herr Jakob från Mora, hvilka i samma rotan voro».
Sedan domen var fallen, meddelades den erkebiskop Olof, och denne ville icke vidare gifva sig i försvar för herr Peder, utan utlemnade äfven honom åt konung Gustafs män, efter som han funnit – skrifver han till Gustaf – af konungens och svenska rådets bref, att herr Peder »icke var så redelig i sina ärenden, som han der sagt hade». Herr Peder greps på det sätt, att fru Ingerds folk lät skrämma sig att förråda honom. Erkebiskop Olofs spejare förklarade nemligen, att fyra af fru Ingerds fogdar voro gripne i Trondhjem och skulle mista lifvet, om icke herr Peder funnes till rätta. Detta verkade. Folket på Fossen uppdagade herr Peders gömställe för erkebiskopens folk, och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
