Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom Upland, och i det stora anseende, som ännu omstrålade hennes förnämste försvarare, en biskop Hans i Linköping och en Thure Jönsson.
En händelse, som derigenom är af vigt, att den genast från början offentligen visade, hvilken ställning konungen nu intog till de båda partierna, inträffade på torsdagen den 20 Juni. Konungen, som bodde på slottet, ehuru det från fejdtiden ännu befann sig i ett mycket bristfälligt skick, hade till denna dag dit inbjudit ständerna. Det ovanliga inträffade nemligen på detta gästabud, att platserna närmast konungen vid bordet anvisades åt de verldsliga herrarne af rådet, då deremot biskoparne fingo sin plats efter desse och domkapitelsherrarne efter frälsemännen.
Detta gästabud hade till följd ett sammanträde af biskoparne följande dagen i Egidiikyrkan. De voro högeligen bestörta öfver hvad som timat och sågo deruti tydligen, med hvilket sinne konungen kommit till Vesterås. Biskop Peter i Vesterås och Magnus Sommar i Strengnäs tillstyrkte emellertid eftergifvenhet. »De ville vara nöjde med, huru fattige eller rike konungen ville göra dem; hade de litet att uppbära, så hade de ock litet att utgifva.» Detta tal väckte dock i hög grad biskop Hans’ ovilja. Han, som oaktadt allt hvad som hittills timat, icke svigtade i sin öfvertygelse om att den gamla kyrkan dock till slut skulle segra, kunde icke annat än med harm höra sådana ord af klenmodighet inom sitt eget läger. Den gamle mannen blef häftigt upprörd. »De voro galne och oförståndige män» – menade han – »ville konungen taga något ifrån dem, så måtte han taga det med våld, men med deras ja och goda vilja borde han intet bekomma.»
»Akte sig en hvar» – tillade han – »att han icke gifver sig från påfven. Många konungar och furstar hafva i forna dagar företagit det nu konung Gustaf vill, men de hafva blifvit afbrände genom den helige faderns dunderslag, som äro interdikt och bannlysning, så att kyrkans personer bekommit sitt igen. Falla vi från påfven, som är vår yttersta tillflykt, vårt lifsankar och försvar, så hafva vi eldar och ris pä alla sidor, exkommunikation från Rom och blifva sedan här af konungen föga bättre hållna än som trälar, ej fördristande oss svara ett ord för kyrkans friheter och privilegier.» – Den gamle biskopens ord inverkade eldande på de närvarande, och man stannade vid det beslut, att en skrift skulle uppsättas och undertecknas af dem allesammans, hvari de protesterade mot alla beslut, som kunde innebära våld mot kyrkan, affall från påfven eller anslutning till det lutherska kätteriet. Skriften uppsattes, undertecknades, beseglades och gömdes i domkyrkan, der den återfans femton år derefter eller år 1542, då den öfverlemnades till konungen. Detta prelaternes sammanträde egde rum inom lykta dörrar. De begåfvo sig från kyrkan till dominikanerklostrets konventstuga, der riksdagen samma dag skulle öppnas.
När alla voro församlade i klostersalen, uppträdde konungens kansler Lars Andersson och uppläste å konungens vägnar en lång och utförlig framställning, sannolikt författad af kansleren sjelf. Den innehöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
