Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke kunde komma till någon handel den dagen. Ingen vågade höja sin röst, och fram emot aftonen skingrades hela samlingen, och en hvar gick hem till sitt.
Voro många sinnen fylda af oro och bekymmer, så funnos dock äfven de, hvilka hyste motsatta känslor. Bland dessa var den gamle rikshofmästaren Thure Jönsson. Han lät slå på trumma för sig, under det han gick från klostret öfver torget, der han hade sitt herberge, och vid han gick, mumlade han stolt: »trots att någon detta år af mig skall göra en hedning, Luther eller kättare.» Men på slottet var lust och glädje. Konungen höll gästabud med sina bepröfvade vänner och gamla hofmän och hade sin ro åt deras visor, lekar och lustiga skämt. Det var dock idel sken. Ty inom konungens bröst svallade oron.
Så förgick den första dagen och natten kom. Men båda sidornas män afbidade med spänd oro den kommande dagen.
Denna dag kom, och ständerna samlade sig åter i klostersalen. Man skulle nu vänta att se biskop Hans eller Thure Jönsson uppträda och begagna sig af oredan samt med sitt anseende drifva sin vilja igenom. Men något sådant inträffade icke. Biskopen finnes icke alls omnämnd, och herr Thure visade sig förmå föga. En förfärlig förbistring rådde, den ene af herrarne talade emot den andra, liksom der skedde när Babels torn bygdes – säger Tegel. Så fortfor det, tills bönderne började ropa och bedja »de gode herrarne af rådet draga ens och komma till ett beslut, att de måtte få veta, hvarefter de sig rätta skulle, och sedan fara hem igen». En del af allmogen sade ock rent ut, »att ville man sanningen rätt betänka, hade konung Gustaf ingen oskäl gjort dem eller andra, och ville icke riksens råd snarliga föra saken till en god ända, så ville de göra det, så att det icke skulle allom båta».
Köpstadsmännen förenade sig med bönderna. »De ville våga lif och blod för konungen» – sade de, och Stockholms borgare tillkännagåfvo, »att de ville hålla Stockholms stad konung Gustaf till handa under de närmaste tre åren, hvad mera kunde blifva». Alla ropade de på svar, huru de ville hafva det, som borde afgifva första rösten. Och då ingen af herrarne gjorde min af att begynna, så gaf kansleren tecken att han äskade ljud. Men han blef nedtystad af herr Thure Jönsson.
Då uppstod biskop Magnus Sommar och »klappade ljud samt beddes lof af höga och låga, att han måtte tala och att de ville värdigas höra honom tåleligen». Han framstälde den fara, hvari riket var stadt, och bad alla de närvarande för vårs Herres bittra pinas och döds skull öfverväga, hvilketdera af de tu framsatta stycken vore bäst att utkomma med. Det att vedersaka konung Gustaf och kora sig en annan konung, det kunde ett barn, än sedan gammalt folk tänka, huru det skulle dem bekomma. Att lösa konung Gustaf ut från allt hans arfvegods och ersätta honom för hvad han af sitt eget bekostat på riket, det var en omöjlighet. Väl tackade han herr Thure för hans goda mening att vilja beskydda kyrkans personer, men han fruktade, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
