Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestgötaherrarnes uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem att deltaga i upproret samt uppmanade dem att medverka till stillande af slikt »parlament, tvist och tvedrägt med godo och lämpa utan blodsutgjutelse», äfvensom att förhjelpa hans kära syster till sin frihet. Derefter förgingo några dagar, hvarunder nya och utförligare underrättelser inlupo, och derefter utgingo från konungen en mängd skrifvelser ej blott till de menigheter, som gränsade intill de upproriska landsändarne, utan äfven till Dalarne och Gestrikland samt till enskilda män att motarbeta upproret och blifva konungen trogne. Det är eget att se, huru konungen härvid tog saken. Så skref han den 16 April till Jönköpings stad: »Vi hafve sport, att I gode män för något rykte skuld, som falskeliga gick hos eder, att Stockholm skulle vara bestalladt och Upland upprest, hafva hållit våran syster och hennes följe uti eder stad, på det att hon och de icke skulle falla i händerna på någon sådan hop, för hvilket vi eder gunsteligen tacke och vilje veta edert bästa, ehvar vi kunne.» Han låtsar synbarligen intet om, att han kände verkliga förhållandet, ehuru ett föregående bref till östgötarne visar motsatsen. Af brefvet till domkapitlet i Linköping, skrifvet samma dag (den 16 April), framgår, att konungen sjelf hyst benägenhet att gifva saken denna färg. »Kan ock desslikes hända» – heter det här – »att vår syster ej är i den värsta mening förhindrad, utan för det rykte skull etc.»
Om dråpet på hans fogde i Nydala yttrade han sig helt lugnt. »Kan hända han sjelf hafver något vållat», säger han, »deruti öfverskridande vår befallning, men om någon derför vill taga sig något obestånd före, så göres det ej behof, ty den saken kan dock med tiden förhörd blifva, så att ingen dermed förderfvas, som intet hafver dermed att göra». – Men under det han visade detta lugn och denna om kraft vittnande trygghet gent emot de upproriske, samlade han i tysthet sin makt för att kunna med kraft gripa in, när tiden dertill kom. Samma dag, som brefvet till Jönköping skrefs, afgick befallning till ridderskapet, frälset och fogdarne i Upland att möta konungen i Stockholm den 23 April. Några dagar derefter afsändes biskop Magnus i Strengnäs och riksrådet Knut Andersson jemte tvänne borgare från Stockholm till Vestergötland som konungens ombud, och i samma dagar skref konungen till sin svåger grefve Johan, som då återvändt från Lybeck, att han så fort som möjligt och med den största utrustning skulle draga mot Vestergötland. »Vi måste nu hafva svärdet i handen» – sade konungen – »god ord hafva vi rikligen utgifvit. Förräderiet är så stort och vidt spridt, att vi ej veta, hvem vi skole tro. På vår stad Stockholm samt frälset och ridderskapet i Upland kunna vi oss fast förlita. Den menige man i Östergötland, Dalarne och Upland har lofvat oss att sitta stilla.»
Från de i konungens bref omnämnda landskapsmenigheterna afgingo ock bref till de upproriske. Det dröjde icke länge, förr än från de konungens utskickade, hvilka tillsammans med de ofvannämnde östgötaherrarne underhandlade med småländingarne, underrättelser kommo om orsaken till upproret. De bådo konungen icke misstycka, men allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
