Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gamla viker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rådsherrarne förmanade honom, »att han icke skulle förpligta sig alltför högt, ty det kunde hända, att något kunde dem öfverbevisas». Och konungen sporde herr Måns till, »hvad han vill underkasta sig, om något kunde bevisas». – »Halsen under svärdet och kroppen på stegel och hjul såsom lagen kräfver» – blef Måns Bryntessons svar. Konungen förmanade honom och de öfriga ännu en gång att besinna sig, om de ville bekänna sig brottsliga och blifva vid hans fredsbref, men de sade dertill kort nej och förklarade sig oskyldige.
Då framlades deras egna bref, som de trott vara förstörda, och nu föll deras mod. De kastade sig på knä, gräto och bådo om nåd, men det var för sent. Vid den undersökning, som med dem anstäldes, åberopade de konungens fredsbref och det vänskapsbref konungen skrifvit till Måns Bryntesson. Men det svarades dem, att de sjelfve vägrat antaga fredsbrefvet, medan tid var, och att de påfordrat undersökning inför ständerna och trotsat på sin rätt, och konungen genmälte att äfven vänskapsbrefvet med detsamma ej vore något stöd för dem. De dömdes till döden, och all deras jemte Thure Jönssons och biskop Magnus’ egendom förklarades hemfallen till kronan.
Öfver denna rättegång och dom, som egde rum sjelfva midsommarsafton, utfärdades ett öppet bref.
De dömde herrarne – de voro Måns Bryntesson, Nils Olofsson och Thure Eriksson – bortfördes genast och insattes i fängsligt förvar i ett rum ofvanpå skolstugan. Måns Bryntesson tänkte genast på flykt och vågade ett djerft försök. Stark vakt stod utanför dörren, men fönstret vette åt skolträdgården, och der stod något från husväggen ett stort päronträd. Att hoppa ned från fönstret var allt för vågadt, men herr Måns menade, att han kunde få fatt i päronträdet och på det sättet lyckligen komma till marken. Han vågade språnget, men han tog miste om trädet och föll till marken så häftigt, att han afbröt ena benet. Förtviflan gaf honom dock krafter, så att han utan att akta på smärtan kröp ut ur staden och in i en åker. Men längre förmådde han icke släpa sig, och här blef han följande dagen lätt upptäckt och återförd till fängelset. Sedan fördes han jemte de två andra herrarna till Stockholm, der han och herr Nils Olofsson efter några veckor blefvo afrättade.
Herr Thure Eriksson – han var son af Svante Stures vän, den utmärkte slottsherren på Viborg, herr Erik Thuresson, och hans husfru, Gunilla Bese, och var således broder till den raska försvararinnan af Kalmar Anna Eriksdotter – fick nåd, dels emedan han befans vara den minst brottslige, dels för sin moders många böner, knäfall och tårar. Han fick försona sitt brott med böter, hvilka uppgingo till 2,000 gyllen. Böter fingo äfven de andra mindre brottslige erlägga. Axel Posse gaf ett kredensekar och två sköna hästar, herr Nils i Hvalstad måste gifva 20 oxar, och »voro de än flera, kunde ej skada». Onäpst i detta afseende slapp icke heller herr Jon i Bollnäs undan. En rik borgare i Stockholm, som med penningar understödt de upproriske, måste till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
