Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lybeckarnes stämplingar. Fred i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derom tala med den öfver Hamburgerfreden förbittrade Gustaf. Tvänne danska riksråd, Holger Ulfstand och Axel Ugerup, afsändes från Malmö och kommo till Stockholm den 30 Maj 1536. Det var ingen lätt sak att nu möta den stränge konung Gustaf, men sändebuden lade sina ord väl. De framförde sin konungs och det danska rådets tacksägelse för all undfången hjelp, berömde det svenska krigsfolket, sökte ursäkta Hamburgerfördraget med den fara, som hotade från pfalzgrefven och kejsaren, samt förklarade, att äfven Gustaf vore intagen i freden, ehuru på de ofvannämnda vilkoren, hvilka likaledes voro förestafvade af nödvändigheten, emedan grefve Johan och herr Berent voro så med de lybske förbundne tillhopa, att om de icke blifvit intagne i fredsfördraget, hade ingen förlikning varit möjlig. Slutligen lofvade konung Christian att till det blifvande mötet skaffa Gustaf en jurist, som så skulle föra ordet, att Gustaf skulle blifva litet besvärad af rättegången, hvarjemte de ursäktade dröjsmålet med öfverlemnandet af Bohus och Aggerhus; det hade icke kunnat ske till följd af erkebiskopens uppror.
Gustafs svar var skarpt. Tvärt emot alla gjorda löften hade fred blifvit slutad utan hans hörande, och under fyra månaders tid hade fredsvilkoren blifvit honom undanhållna, utan att ens något råd gifvits honom, huru han borde förhålla sig, att han icke måtte komma att ensam föra kriget till ända. Tillika hade konung Christian förbundit sig, likaledes tvärt emot sina löften, att icke bistå Gustaf, i händelse krigets fortsättning blefve för honom en nödvändighet. Sådan tack för sin redliga hjelp hade han icke väntat. Han tviflade icke på sin rätt (i afseende på de lybske, grefve Johan och herr Berent), men rätten kunde vridas och vändas till olidliga vilkor för honom så snart som till lidliga. De båda slotten innehades af konung Christians män och kunde således utan hinder af upproret öfverlemnas. Allt detta kunde ej annat än förundra honom, då hans svåger städse ville bruka honom, der huggen skiftades och utbetalningar voro för hand.
Oaktadt de stränga orden lät dock Gustaf till slut beveka sig och gaf sin flotta befallning att åter styra mot Öresund. Den hann ej längre än till Kalmarsund, så mötte underrättelsen att Köpenhamn gifvit sig.
Denna stad hade uthärdat med mannamod den långvariga och svåra belägringen, oaktadt sjelfva Lybeck måst sluta fred och tillförseln blef allt knappare. Man lät, för att vinna något andrum, gubbar, qvinnor och barn vandra ut ur staden, men fienden jagade dem in igen, och med hungersnöden uppstodo sjukdomar och slutligen missmod och tvedrägt, som med våld måste dämpas. Ännu sedan man nedslagtat och förtärt hästar, hundar och kattor och nödgats taga sin tillflygt till råttor och kråkor, när folket föll maktlöst ned i husen och på gatorna och barnen diade blod ur sina döda mödrars bröst – ännu hade man icke förlorat modet utan spanade öfver murarna och från tornen efter den utlofvade hjelpen, och man hörde det svaret givas de klagande: »Ännu hafva vi ej ätit våra egna barn, som mödrarna gjorde i Jerusalem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
