Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Margareta. Brytning med de första reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit förminskade genom indragning af allt för många kanikegäll, men han fick af den stränge konungen till svar ett bref, hvars skärpa visar, till hvilken grad konungens missnöje stigit. Det var väl sant – skref han – att han hade tagit några kanonier, men han hoppades, att de, som hade dem, gjorde det allmänna så godt skäl, som presterne kunde göra. Icke heller visste han, hvarför så många kordjeknar behöfdes, de der mest sjöngo i domkyrkan. »Det är dock icke den sak I mene; vi förstå väl, hvad eder mening är, nemligen denna, att I vele gerna klippa fåren och nyttja ullen, men vakta hjorden, det vele I icke. I beklage eder fast, liksom I hade intet uppehälle. Det gjordes eder intet behof, vore viljan god och girigheten icke allt för stor, så funnes väl råd till allting. Men vi förmärke väl, hvad I spela efter, det Kristus dock förbjudit hafver. Predikanter skola I vara och icke herrar. Men det vi skulle låtit komma dertill, att biskoparne skulle återfå svärdet igen, det behöfve I intet tänka.»
Vi hafva redan antydt hos konungen en tilltagande liknöjdhet för den gamla biskopsstyrelsen, och att deruti visar sig första spåret till söndring mellan konungen och mäster Lars kansler. Denna konungens åsigt utbildades allt mera under de följande åren. I Danmark afskaffades på riksdagen 1536 helt och hållet den biskopliga värdigheten, och biskoparne ersattes af s. k. superintendenter, och detta väckte hos Gustaf tanken på att åvägabringa något dylikt äfven i Sverige, på samma gång som den lätthet, hvarmed reformationen genomdrefs i Danmark, stegrade konungens missnöje med förhållandena i Sverige, ehuru i sjelfva verket de mötande svårigheterna i Sverige voro en följd af och ett intyg på den sjelfständighet och den sega fasthet, som i alla tider utmärkt det svenska folkets skaplynne, hvilket icke låter påtvinga sig det nya genom ett maktbud, utan fordrar att pröfva först och antaga sedan.
Härunder ankommo till Sverige tvänne utländingar, hvilka utöfvade stort inflytande på konungen och på de härefter följande tilldragelserna. De voro Conrad von Pyhy eller Pentinger och Georg Norman. Den förre var en tysk äfventyrare och lycksökare, en af dessa många hvilka så väl under konung Gustaf som under de föregående tiderna lyckliggjort vårt land. Han var en man med mycken skicklighet och stor arbetsförmåga samt hade vistats vid den romerske konungen Ferdinands (en broder till kejsar Carl) hof, och Gustaf, som saknade män af erfarenhet och en omfattande kännedom om främmande länder, mottog honom med glädje.
Georg Norman var en lärd pomersk adelsman, hade blifvit utsedd till lärare för den unge prins Erik, och, när han kom till Sverige, var han försedd med goda intyg af både Luther och Melanchton. Norman anlände hit år 1539, von Pyhy på hösten 1538, och båda vunno snart konungens förtroende. För att blifva ensamme om detsamma, måste dock konungens gamle rådgifvare störtas, och detta arbete företogs genast samt lyckades öfver förväntan väl, efter som konungens missnöje med dem redan förut hade stigit till sin höjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
