Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Arfföreningen. Arfföreningen i Örebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försök uttala sig i de danska konungarnes åtgärd att, sedan de sjelfva kommit till konungadömet, låta utvälja sina söner till efterträdare, tills slutligen den siste af dem formligen förklarar sig för arfkonung.
Det medel, som sålunda af Danmarks konungar användts mot Sverige, kunde med lika god verkan användas mot dem tillbaka, och de anspråk, hvarmed konung Christian II:s fränder uppträdt, samt de anspråk, hvilka redan konung Fredrik uttalat och hvilka ingalunda slocknat hos hans son, gjorde det nödvändigt att genom en stadgad arfsföljd söka förebygga framtida vådor. I detta afseende är den arfförening, som konung Gustaf hade i sinnet och äfven genomförde, för Sveriges oberoende och framtida sjelfständiga utveckling af den största betydelse.
Men den har ännu en annan betydelse, som är gemensam med de föregående af konung Gustaf utförda storverken, den innebär för det svenska samhället något nytt, som väsentligen skiljer det från den föregående tiden. Befrielsekriget lösryckte Sverige från Danmark, reformationen krossade medeltidsbiskoparnes välde, ur hvars lossnande band den nya tiden framgår i alla riktningar, vinnande i kraft och stadga i samma mån som det gamlas män falla undan och afträda.
Redan tidigt finner man hos Gustaf framträda tanken på att ordna för sina blifvande arfvingar, om han inträdde i äktenskap. På mötet i Vadstena 1524, efter återkomsten från mötet med konung Fredrik i Malmö, afhandlade han om sin kröning och sitt giftermål och ville hafva sörjdt för sina lagliga arfvingar, i händelse vid hans bortgång någon annan herre skulle komma till regeringen. Tidigt på nyåret 1526 hölls åter ett möte i Vadstena, der äfven frågan om konungens kröning och giftermål bragtes å bane. Rådet afgaf här den försäkran, att, »der Gud gaf barn och arfvingar, skulle den äldste sonen, så vida han dertill funnes duglig, men i annat fall en af de andra sönerna, som dertill skickligare vore, vara närmast till det kungliga regementet och de andre sönerne med land och län förses».
Nu på mötet i Örebro fattades det beslut, hvarigenom Sverige blef ett arfrike. Konung Gustafs manliga lifsarfvingar skulle, hvar efter annan, så länge någon af dem funnes till, vara rätte arfherren till Sveriges krona och rike. I närvaro af sina båda söner Erik och Johan blottade konungen sitt svärd och sade till de närvarande herrarne af rådet och de trenne biskoparne: »I namn Guds faders, sons och den helige andes, och utaf den allsmäktigste Guds gudomliga kraft och makt, af hvilken oss och alla våra kungliga och furstliga lifsarfherrar ifrån arfvinge till arfvinge undte och förlänte äro öfver eder och alla våra undersåtar på jorden att styra och råda, utsträcka vi detta rättvisans svärd öfver eder till ett vittnesbörd, och dervid svärjer.»
Herrarne och biskoparne föllo på knä och vidrörde konungens svärd, under det de eftersade den af konungen sjelf förestafvade eden, hvilken var uppsatt af Conrad von Pyhy. De svuro att vara konungen och hans unge lifsarfherrar trogne, hulde, hörsamme och rättrådige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
