Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf och hans barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan fick år 1556 sydvestra Finland med Åbo i förläning såsom hertigdöme, och Erik, arfkonungen, fick följande året i förläning Kalmars och Kronobergs slott med underlydande län samt Öland. Här förde han, omgifven af fransmän – bland hvilka Denis Burrey, hos oss vanligen kallad Dionysius Beurreus, som varit hans lärare efter Georg Normans död, och Charles de Mornay – ett ystert och lättsinnigt hof, och Peder Brahe omtalar, att utslagna ögon, afslagna armar och ben icke var något ovanligt i hans lekar.
I tvänne saker voro dessa två bröder mot slutet af Gustafs tid eniga, och båda voro för fadern misshagliga. Den ena var ett giftermålsförslag, den andra ett landsförvärf, den förra rörde Erik, den senare Johan. Dionysius Beurreus hade hos Erik väckt hopp om att han skulle kunna vinna den engelska drottningen Elisabeths hand, och Johan hoppades förvärfva en del af Lifland.
Erik omfattade giftermålsförslaget med den mest brinnande häftighet och understöddes af Johan. Den gamle konungen förutsåg fåfängligheten i denna sak, men lät dock öfvertala sig att öfversända så väl Johan sjelf som en annan beskickning af svenska herrar till Elisabeth. Hertigens färd kostade 200,000 gyllen. När Johan återkom, rådde han sin broder att sjelf begifva sig öfver och personligen uppvakta Elisabeth. Och detta råd beslöt Erik att följa, huru mycket än konungen satte sig deremot och ehuru Elisabeth sjelf i ett bref till den senare bedt honom afstyrka sin son. Erik ville ej tro detta och menade, då fadern anförde sjelf orden ur drottningens på latin skrifna bref, att han ej förstått dem. Gustaf klagar i sitt svar derpå – det är skrifvet i början af år 1560 – öfver det förakt, som derigenom visats honom af sonen. »Ändock vi vele bekänna» – tillägger han – »att vi ej så höglärde äro i det latinska mål, som du kan vara, så hafve vi dock i vår tjenst dem som det väl förstå», samt anför ett latinskt ordstäf: »qui amat periculum peribit in illo» (den som älskar faran förgås deruti). Från Gustafs dödsbädd begaf sig emellertid Erik nedåt Elfsborg, der flottan låg utrustad för att öfverföra honom till England, då underrättelsen om Gustafs död återkallade honom.
Hvad Johans landsförvärf beträffar, så bestod det deruti, att han skulle erhålla några fästen i underpant mot en summa penningar, som han skulle låna härmästaren för Svärdsorden. Detta bedrefs i hemlighet, men konungen kom under fund med att något förborgadt var på färde och gjorde Johan allvarliga påminnelser. Han borde besinna – skref han den 17 November 1558 – att Finland icke var afsöndradt från Sverige, utan att de vore ett tillsammans såsom lemmar i en lekamen. Derför borde intet företagas, som rörde hela riket, utan att den, som i Sverige vore rätta hufvudet och riksens ständer derom blefve tillfrågade, samt detsamma beviljade och samtyckte.
Ur konungens ord i detta bref framskymtar misstanken om planer, hvilka synas hafva sträckt sig längre än blott och bart till förvärfvandet af ett par lifländska slott. Huru saken utvecklades, få vi framdeles se,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
