Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget med Danmark åren 1563, 1564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eriks landvinning i Estland var en annan anledning till missnöje för Danmark, likasom Danmarks landvinning dersammastädes för Sverige. Konung Fredrik hade köpt Ösel, Pilten (i Kurland) och Reval af biskopen derstädes Johan von Münchhausen, och danskarne kunde, hvad Estland beträffade, åberopa gamla rättigheter, hvilka Valdemar Atterdag försålt till Svärdsriddarne. Konung Fredrik öfverlemnade dessa besittningar åt sin broder hertig Magnus.
Under sådana omständigheter, och med tvänne unga krigslystna konungar i spetsen för de båda rikena, var det naturligt att det icke skulle behöfvas mycket för att kriget skulle uppblossa. Erik skickade likväl sändebud till Danmark för att underhandla om förnyandet af fredsfördraget i Brömsebro, men de återsändes med det svar, att Danmark icke ville underhandla om fred, förr än Sverige afstått från sina besittningar i Estland och konung Erik upphört att begagna Danmarks vapen.
Med Danmark förenade sig Lybeck. Denna stad hade vid Eriks kröning anhållit om bekräftelse på sina privilegier, men utan framgång. Erik hade äfven för att gynna Reval låtit uppbringa flera lybska skepp, som ämnade sig till Ryssland, emedan Reval påstod sig ega uteslutande rättighet till handeln på detta rike. Lybeck sökte med sig förena de öfriga gamla hansestäderna, men det lyckades icke. Det måste lita på sig sjelft. Dess sändebud, som skulle förklara kriget, åtföljde det danska. Det senare uppläste krigsförklaringen på Stockholms slott den 9 Augusti 1563, det förra på rådhuset.
Danskarne började kriget med att låta en här af 28,000 man under anförande af grefve Günther von Schwartzburg rycka mot Elfsborg. Här var Erik Kagge slottshöfding, och han uppgaf fästet efter tretton dagars belägring. Fienden tågade derifrån in i Vestergötland. Här mötte han dock oväntadt motstånd och drog sig derför tillbaka nedåt Skåne.
Vid småländska gränsen samlades svenska hären, öfver hvilken konung Erik sjelf tog befälet och hade närmast under sig Clas Christersson Horn, som hemkallades från Estland, och Carl de Mornay. Erik tågade in i Halland och lät folket der hylla sig, men af brist på fältskytt misslyckades försöket att taga Halmstad. Som krigsfolket tilllika var ohågadt att fortsätta fälttåget in på sena hösten och underrättelser inlupo, att konung Fredrik var i antågande med en svår krigsmakt, bröt Erik sjelf upp med en del af hären och återvände till Stockholm, och Horn och Mornay skulle återföra den öfriga. Dessa förföljdes af danskarne, och vid Fjellgrenna, på gränsen mellan Halland och Småland, stod en blodig strid, der — enligt konungens egen berättelse till menige man — ett af honom sjelf inöfvadt regemente, som fördes af Mornay, stred med utmärkt tapperhet och räddade hvad som räddas kunde, sedan stridens öde genom vestgöta-adelns flykt redan var afgjordt.
Detta är öfver hufvud det enda märkliga att säga om kriget till lands för år 1563. Men sjökriget var det vigtigare, och Erik hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
