Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökriget under Clas Christersson Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda amiralskeppen St. Erik och Jägaren eller Jägmästaren förde under hela tiden med hvarandra en strid på lif och död. Slutligen befann sig dock äfven Jägaren i sjunkande tillstånd, och af dess nio hundra man starka besättning återstodo ej mer än hundrafemtio man omkring den käcke herr Otto. Det stod åtta fot vatten i rummet, och pumparne voro sönderskjutne. Då måste herr Otto stryka flagg för Sveriges konung och gifva sig fången.
Dermed slutade detta blodiga slag vid Bornholm. Danskarne förlorade der utom de båda amiralskeppen fem skepp och 4,000 man. Svenskarne förlorade fyra skepp och 1,000 man. Men efter denna seger vågade icke fienden på någon tid visa sig, utan den svenska flaggan var obestridd herskarinna på Östersjön.
Den segrande amiralen seglade med de tagna skeppen till Dalarön och derifrån till Stockholm. Här blef han, liksom förut Jakob Bagge, på ett utmärkt sätt mottagen af konung Erik och fick hålla ett segertåg upptill slottet. De danske fångarne gingo hopbundna med afrakade hufvuden, adelsmännen med silkessnören och det öfriga krigsfolket med bastrep om halsen. Framför dem gick en bonde och blåste på säckpipa till hämnd för en nidvisa om svenskarne, som blifvit skrifven i Danmark, och hvari det bland annat hette, att »svenskarne skulle dansa efter danskarnes pipa».
Den fångne amiralen fördes upp på slottet, inför konungen, och denne tilltalade honom i hårda ordalag, och när herr Otto svarade, så blef konung Erik alldeles utom sig. »Jag är en infödd dansk man» — svarade fången med frimodighet — »min konung har jag svurit trohet, och ingen kan taga det till misstyckes, att jag har kämpat af yttersta förmåga för konung och fädernesland. Men lyckan är ostadig, och som hon i dag har gjort mig till fånge, så kan hon en annan gång drabba min fiende.» Konungen kunde i ögonblickets uppbrusning icke fatta den ädla värdigheten i fångens uppförande, utan drog sitt svärd och rusade emot honom. Men Clas Christersson skyndade fram och fattade konungen i armen. »Det är icke sålunda» — sade han — »som man bör behandla en ärlig och trogen sjöman. Herr Otto har redeligen uppfylt sin pligt mot sin konung!» Den ädle segrarens ord lugnade konungen, och herr Otto fördes till Svartsjö slott i fängelse, der han dog i Oktober.
Men för de tappre höfdingar, som stupat på Svanen, tillredde konung Erik en praktfull begrafning i Upsala, der båda liken insattes i Stureska grafkoret på norra sidan om kyrkan. Den högtidliga processionen öppnades af prester och djeknar, deras lifhästar, iklädda svart kläde, fördes jemte deras gyllene riddarsporrar och sköldemärken framför bårarne, närmast framför hvilka buros svarta vaxljus, likaledes prydda med deras vapen. Närmast efter de döda gingo deras manlige fränder och efter dem furstarne och riksens råd samt den öfriga adeln, hvarpå följde de qvinliga anförvandterna, moder och systrar främst, derpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
