Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Clas Christersson Horn
- Landtkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en konung vara varsam och icke gifva den ena ett märkeligt företräde framför den andra; annars följer tadel, missnöje och oro, derför Gud bevare eder, nådige herre, och oss alle!»
Och konung Erik synes hafva ej blott värderat den ädle mannens råd, utan äfven följt dem. Herr Clas var för honom den ljuse riddaren, som den bekanta sagan låter följa konungasonen och styrka honom till allt godt och rätt. Men det varade ej länge, så kallades han från konungens sida.
Till åtlydande af konungens befallning efter hemkomsten med flottan i medlet af Augusti, begaf sig Clas Christersson på färden ned till krigshären. I Vadstena sammanträffade han med konungen och aftalade med honom om krigsplanen, hvarpå han skyndade att fortsätta resan. Men han hann ej längre än till Åby prestgård, ungefär 3 mil från Vadstena, der han dog. Det var den 9 September 1566. Han begrofs i Upsala domkyrka i koret närmast söder om konung Gustafs.
Vi må nu i ett sammanhang öfverblicka krigshändelserna till lands.
Landtkriget.
Landtkriget visar oss en helt annan tafla än sjökriget. Vi påminna oss, att Clas Christersson efter sin första seger vid Öland 1564 af konungen kallades till landthären. Konungen tog sjelf befälet öfver denna och inryckte i Bleking, dit han skickat Åke Bengtsson (Ferla) i förväg. Sinnesstämningen i Bleking var förbittrad. De svenske knektar och ryttare, hvilka blefvo efter hufvudhären, upphängdes af bönderne med harnesk och värjor i träden. Uppretad häröfver, befalte konungen, att mellan Lyckeby och Ronneby allt skulle ihjelslås och brännas. Lyckeby gaf sig, men när konungen uppfordrade besättningen och borgerskapet i Ronneby att gifva sig, svarades honom med spott och hån, att han kunde draga till Halmstad, der han förut bevisat sin tapperhet.
Sedan ändrade sig väl Ronnebyboarne och erbjödo vilkor, men konungen ville icke antaga dem, utan fordrade nu, att de skulle gifva sig på nåd och onåd. Staden togs med storm, och ett blodbad följde, »så att vattnet i elfven var rödt som blod». Konungen omtalar sjelf i ett bref till menige man i Sverige, dateradt Kalmar den 15 September 1564, således efter sin återkomst, »att flenderne voro så försagde, att man stack ned dem som en hop vilda svin». Det kom ej i fråga att skona. Två tusen man nedhöggos utom en hop qvinnor och barn, som ihjelslogos af finnarne, hvilka sist inkommo i staden. Staden uppbrändes jemte mycket byte, men likväl erhölls större byte än någonstädes förut i konung Eriks tid. »Så hade det sällskap i Rottneby bekommit betalning för all den förrädelige handel, de mot Sveriges rike bedrifvit allt sedan Dackefejden.»
Från Ronneby drog konungen till Sölvesborg, som fienden sjelf satte eld på. Men derefter öfverlemnade han befälet åt Clas Christersson och Carl de Mornay, och vi kunna göra oss ett begrepp om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0334.html
