Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morden i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hvarken honom eller dem till ära och lif någon skada vederfaras. Men så fick hans onda lynne makt med honom igen. Nils Sture hade på återresan från Lothringen tagit, liksom på bortresan, vägen genom Stralsund och der hölls då en sammankomst af sändebud från de stridande makterna — med undantag af Sverige — för att under kejsarens bemedling underhandla om fred i Norden. Detta väckte åter konung Eriks misstankar. Nils Sture insattes i fängelse och så gingo ett par dagar, och man kom till1 den 24 Maj.
Denna dag klädde sig konungen i spansk riddardrägt; smala åtsittande benkläder eller så kallade håsor, en kort liftröja af sammet och derofvanpå en helt kort sammetskappa samt på hufvudet en bonad med svarta strutsfjädrar, allt från hufvud till fötter i svart. Vid middagstiden kom han in till Sten Eriksson Leijonhufvfud i det rum, der han satt fängslad. Herr Sten blef förvånad, men blef det ännu mera, då konungen kastade sig på knä för honom och bad honom om förlåtelse. Han kastade sig i sin ordning på knä och bad konungen om nåd. Sålunda blefvo de försonte, och herr Sten följde konungen till det rum, der Svante Sture satt fängslad.
Äfven för honom föll Erik på knä och bad om förlåtelse, och Svante gjorde detsamma tillbaka, och så blefvo äfven de båda försonta, och det tycktes för ett ögonblick, som om fridens engel trädt inom Upsala slott. För att ytterligare återställa det goda förhållandet mellan sig och rikets mäktigaste slägt bad konungen om en af Svantes döttrar till gemål. Den gamle mannen svarade derpå: »Jag sjelf, min dotter och allt hvad jag eger tillhör min konung!» När konungen så skulle gå ut, vände han sig om i dörren och sade: »I kunnen dock aldrig förlåta mig herr Nilses skymf!» Grefve Svante hann ej svara något härpå. Göran Persson kom med hastiga steg och sade till konungen: »Här ute är en part, som icke menar Eders Maj:t väl.» — »Hvem är det?» — sporde konungen häftigt. Det svarades, att hertig Johan sluppit lös och börjat uppror.
Dermed gick konungen, och fängelsedörren tillslöts åter. Hvad allt som sedan hviskades konungen i
örat vet man icke. Men han gick till fots ut från slottet och hade den ofvannämnde Petrus Caroli i sällskap. Denne hade stått i högsta gunst hos konungen, alltsedan denne som arfkonung höll hof på
Kalmar slott, och hade varit en kunskapare om allt hvad som tilldragit sig der nere i Kalmartrakten,
om folkets sinnesstämning, om allt hvad som yttrades man och man emellan, samt inberättat det för konungen. Också hade han af konungen fått icke mindre än 5 pastorat och var såsom en biskop i denna
del af Småland. Nu på Svartsjö hade konungen utnämnt honom till »procurator i Småland», en befattning, som väl stod tillsammans med den kungliga nämnden, hvaraf han äfven var medlem allt sedan år 1560. Uti Linköpings biskopskrönika säges om honom:
det han sade var hjertat ifrå,
ty aktades för uggla i hvarje vrå, —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
