Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morden i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu krafter att bedja: »Nådiga konung, skona mitt lif!» I öfvermåttet af sin grymma lust ropade Erik: »Hör, den förrädaren talar ännu!» — och då fullbordade Peder Velamsson mordet med sju stygn genom kroppen.
Från Nils Stures fängelse skyndade konungen till faderns, grefve Svantes. Men äfven nu kastades han från den ena ytterligheten till den andra och tänkte ännu med händerna sudlade i sonens blod på förlåtelse och försoning med fadern. När han inträdde i den gamle mannens fängelse var hans utseende sådant, att man väl kunde se, det något fasansfullt timat. Han kastade sig på knä för grefven. »För Guds skull, käre frände» — utropade han — »tillgifven oss allt det vi hafva gjort eder emot!» Och den bönfallande konungen med de bleka, förstörda anletsdragen gjorde på Svante ett sådant intryck, att han började bitterligen gråta och sade, under det att tårarne strömmade utför hans kinder: »Om min son ej lidit skada till lifvet, så vill jag af hjertat gerna tillgifva, men är hans lif förspildt, så skolen I svara mig inför Gud!» Då sprang konungen upp. »Ja, se der» — utropade han — »I förlåten oss aldrig, och derföre måste eder detsamma öfvergå!» Derpå störtade konungen ut ur fängelset och lemnade slottet, endast åtföljd af några få drabanter. Han tog vägen åt Flottsund.
En stund derefter kom en af drabanterna tillbaka med befallning från konungen till Peder Gadd, »att alla fångarne med undantag af herr Sten skulle dödas». Nu funnos tvänne med namnet Sten, nemligen herr Sten Eriksson Leijonhufvud och herr Sten Banér. Peder Gadd visste icke rätt, hvilkendera af dem, som konungen kunde mena, utan beslöt att rådfråga Göran Persson. Han lemnade derföre slottet och gick ned i staden. Här träffade han Göran vid spelbordet, och när han framförde sitt spörsmål, fick han undvikande svar. »Jag hvarken vet eller vill veta något i denna sak; råd dig sjelf!» — blef Görans slutliga svar. Och Peder kunde då ej finna bättre råd, än att han lät båda herrarne behålla lifvet, tills ny och tydligare befallning skulle komma från konungen.
Återkommen till slottet, stängdes portarne och Peder Gadd sammankallade knektarne och förkunnade för dem, att de fångne herrarne voro lifdömde och att de borde dödas i sina fängelser, emedan konungen för deras fruars skull ej ville låta utföra dem att offentligen aflifvas. Och så skred man till verket. Det gälde först Svante Sture, och en knekt gick in för att verkställa mordet på honom. Men knappt hade knekten kommit inom dörren, förr än han öfverfölls af en sådan skygghet för sitt dåd, att han låtsade, som om han varit öfverlastad af starka drycker och raglade derunder fram emot grefven. Denne såg på honom och sade med vänlighet: »Min vän, har du druckit ditt öl, så gå och hvila dig!» Och den milda stämman och det vördnadsbjudande i den olycklige mannens hela väsende gjorde ett så djupt intryck på knekten, att han störtade ut och ropade till kamraterna: »Jag kan icke göra det!» Men en annan af knektarne var genast till hands att träda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
