Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Morden i Upsala
- Katarina Månsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändamål, fick icke vara daterad den 26 Maj, utan måste hafva ett datum före den 24, då morden skedde. Och äfven detta verkstäldes. Ständernas dom är af den 19 Maj, det vill säga samma dag som det stormiga öppnandet af riksdagen egde rum.
Endast presterne ville icke alldeles obetingadt gifva sitt samtycke. De tillhörde ej dem, menade de, att uppträda som domare, utan de stälde domen till de gode män i konungens nämnd. Men förhölle det sig verkligen så, att sådana anslag, för hvilka de fångne herrarne anklagades, varit å bane, så kunna de ej annat säga, än att de fångne så vida äro otrogne, ärelöse och menedige män och straffbare som förrädare, om ej konungen i afseende på alla eller några af dem vill låta nåd gå för rätt.
Men vi må nu följa konung Erik.
Katarina Månsdotter.
Åtföljd af drabanterna ilade den olycklige konungen fram på vägen åt Flottsund och allt längre vägen framåt. Vid Alsike hans konungen af sin forne lärare Dionysius Beurreus. Han hade skyndat efter konungen för att om möjligt förekomma vidare blodsutgjutelse. När han nu kom fram vid Alsike by, fick han se konungen med några få drabanter vester ut från byn på ängen vid en källa, som finnes der mellan vreterna. Den gamle mannen ilade ut på ängen till konungen, men stjernorna voro både lärare och lärjunge oblida den dagen. Konungen ville icke lyssna till Dionysii tal, utan stack efter honom och ropade till sina drabanter: »Späker mig den skälmen»! Peder Velamsson, densamme som stack ut ögat på Nils Sture och ännu var med konungen, var den som nedstötte Dionysius.
Det var derefter som konungen skickade en af drabanterna tillbaka med dödsbefallningen till Peder Gadd.
Sjelf ilade konungen bort från källan, der den gamle lärarens sönderhuggna kropp låg qvar i sitt blod, och natten föll på och allt tjockare blef skogen. Men utan rast och utan ro gick konungen fram. Ingen af drabanterna kunde till slut följa honom. Han blef ensam med sitt skuldbelastade samvete. Hvar han sedan irrade omkring i skogen, ej blott under denna natt utan under detta och det följande dygnet samt natten till den 27 Maj, vet man icke.
Men man sökte honom öfver allt, och slutligen den nämnda dagen återfann man honom i en by i Odensala socken. Han var då klädd i bondekläder och befann sig i det mest beklagansvärda tillstånd. När man lät honom förstå, att man igenkänt honom, och helsade honom för konung, ropade han: »Jag är icke mera konung»! och klagade att han som Nero mördat sin egen lärare samt påstod, att Nils Sture var riksföreståndare. Man sökte förmå honom att stärka sig med någon föda och att gå till sängs, men det var fåfängt. Så stor och så häftig var hans förtviflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0367.html
