Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfvensom 5,000 lödiga mark silfver för sin andel i den barskatt, konung Gustaf efterlemnat.
Hvad adeln beträffar, så böra vi skilja mellan den högre och lägre. Till den förra höra de gamla stora slägterna, hvilkas namn jemte Wasa-slägtens fylla vår medeltid, och som, sedan den nämnda slägten blef konungslig, ytterligare befryndats med densamma genom konung Gustafs giftermål först med Margareta Leijonhufvud och sedan med Katarina Stenbock. Det var denna högadel, som Johan genom sin moder stod närmare, än hvad fallet var med Erik, sonen af den tyska furstinnan, och Johan sökte nu ytterligare förbinda sig densamma genom utdelande af grefve- och friherreskap. Så blefvo morbroderns, herr Sten Erikssons — ty han sjelf dog af det sår, som han fick, då han ville taga konung Erik till fånga — enka och barn upphöjda i grefveståndet, hvarförutom Stureska och Braheska grefskapen förökades, och de nio friherreskap, som Erik inrättat, ökades med trenne nya, hvilka tillföllo Gyllenstierna, Bielke och De la Gardie.
Två dagar före kröningen utfärdade konung Johan enligt förut gifvet löfte sina adeliga privilegier, såsom det uttryckligen säges, derför att adeln samtyckt, »det Sveriges rike må vara och blifva, som det nu är, ett arfrike». Dessa privilegier innehålla fördelar, som voro gemensamma för både den högre och lägre adeln. Vi återkomma i öfversigten af detta tidskifte till dem, men här vilja vi påpeka de vigtigaste. De röra domstolsväsendet och rusttjensten.
Ingen annan än en adelsman fick blifva domare, med undantag af domstolarne i Norrland, der konungen förbehöll sig att få tillsätta ofrälse män, emedan der inga adelsmän funnos. En adelsman skulle icke heller få dömas af andra än sina likar, något som hade händt under Erik i hans kungliga nämnd. Men denna upphäfdes nu. I grefskapen skulle häradshövdingar tillsättas af grefvarne sjelfve, och så väl de som friherrar, riddare och riksråd skulle af sina landtbor få uppbära alla konungens sakören. Den öfriga adeln skulle af sina underhafvande få uppbära häradshöfdingens andel i böterna.
Rusttjenstvilkoren nedsattes ännu mera än hvad som skett under konung Erik. Frälset skulle på egen kost ej få användas inom riket mer än fyra månader och utom riket blott fjorton dagar. Men nu funnos många, hvilka icke kunde fullgöra ens dessa nedsatta vilkor. De hade funnits under den föregående tiden och då »blifvit från rusttjensten förskonte». Konung Johan förklarade nu i sina privilegier, att desse måste upplåta sina gods åt närmaste fränder, men utan att derför förlora adelig sköld och vapen. Genom detta stadgande fingo vi nu i Sverige en ärftlig adel utan jordegendom och utan skyldighet att göra rusttjenst.
Så var nu gamle kung Göstas älsklingsson, den till hvilken hans döende hand tecknade begynnelseorden till det bekanta ordstäfvet: »En gång säga och dervid förblifva är bättre än hundrade gånger tala» — nu var han konung öfver Sveriges land. Man skulle kunna säga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
