Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De svenska herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnes såsom ättens stamfader. Han lefde på 1350-talet och uppgifves såsom son till konung Valdemars sonsons dotter Margareta. Slägtens medlemmar, ehuru riksråd son efter far, intaga icke under medeltiden något framstående rum. Den femte från Broder Simonsson var den ofvannämnde Erik Abrahamsson, som var fader till Gustaf Wasas mest älskade drottning. Af herr Eriks öfriga barn hafva vi i det föregående sett omtalade de båda döttrarna Märta och Brita, Svante Stures och Gustaf Olofssons husfruar, samt sönerna Abraham och Sten. Den senare åtnjöt hos sin svåger, konung Gustaf, stort förtroende, så ock till en början hos konung Erik, men var dock i själ och hjerta sin syster Margaretas söner mera tillgifven.
Då det en gång hos konung Erik var tal om Nils Sture och att konungen allt för mycket lyssnade till sina ofrälse gunstlingars sqvaller, sade grefve Per Brahe, som jemte herr Sten var inne hos konungen: »I salig konungens tid fingo de på gläfsen, som sprungo med limstången», hvartill konungen svarade: »Andra tider, andra seder; vi hafva de konster på alla sidor om oss, som inte kunde vara i min faders tid och som behöfva en annan medfart; veten I, herr Per, Nils Svantesson är mera edert än mitt helgon; tiden skall dock utvisa hans helighet!» Dertill genmälte herr Sten Eriksson: »Vi veta intet ondt om Nils Svantesson, men det vet jag, att om menniskolif böra gammalt folk råda, och att i det hus, der pojkar gå in, der går allt gammalt förfaret folk ut! — »Väl sagdt!» blef konungens svar.
Herr Sten var gift med Ebba, en dotter till den i Vestgötabullret på konung Gustafs tid bekante Måns Bryntesson Lilliehöök. Hon var ett fruntimmer lika barskt och karlavulet som gref Märta på Hörningsholm och skall hafva utöfvat stort inflytande öfver sin man, hvarpå väl syftar ett yttrande af henne, då hon en gång råkade i vrede öfver konung Johans åtgärder mot herrarne: »Det var hon som hade tillsatt konung Johan», sade hon, »det kunde väl ock hända, att hon blefve den, som afsatte honom». — »Hon var», säger en samtida anteckning, »ett hår af hin håle, värre än fadern, sonen Axel och dennes söner». När efter mannens död Johan upphöjde sönerna i grefligt stånd, förklarades äfven fru Ebba för grefvinna, och hon kallades sedan vanligen »gref Ebba». Sina båda söner Axel och Mauritz satte hon, den förre hos konungen, den senare hos hertigen.
Båda dessa söner voro till lynnet hårda och vildsinta, den äldre tillika ombytlig och vacklande samt stortalig, falsk och grym, den yngre ihärdig, klok och djerf. Till sitt yttre var Mauritz ful med magert ansigte och kort, rödt sammantofvadt hår. Många drag ur det mer enskilda lifvet äro bevarade om dessa bröder. På fädernegodset Gräfsnäs i Vestergötland lefde Axel om med fogdar och underhafvande som en tyrann, slog under sig hemman, nedhögg kronans skog och sålde veden för egen räkning. Mauritz, som öfverlefde sin broder och, sedan denne fallit i onåd, fick hans grefskap, Raseborg i Finland, blef ofantligt rik. Förhållandet mellan honom och modern blef på sistone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
