Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Carl i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kostade hertigen mycket folk, innan grafvarne blefvo så djupa, att de kunde lemna skydd, och sedan fyldes dessa med vatten af September månads täta regnskurar, så att hertigens folk började tröttna, medan hans små skeppskanoner icke förmådde åstadkomma någon synnerlig skada på slottet. Derigenom förminskades faran något för slottsfolket, fastän herr Arvid, såsom vi veta, snart drog längre bort och lemnade hertigen fritt spelrum. Denne sände den 17 September bref till fru Ebba och erbjöd henne samt de öfriga fruntimren fritt aftåg, men erhöll intet svar. Han lät då med kedjekulor skjuta mot fönstren, och som bevis på fru Ebbas mod berättas det, att en dag, när alla voro samlade i slottskapellet till bön, en sådan kula afskar en man tätt invid hennes sida, utan att hon det ringaste förändrade sinne, och hon uppmanade folket fortfarande att visa sig troget mot konungen och frimodigt mot fienden.
Dermed stod dock illa till. Man märkte snart, att så väl båtsmän som styckjunkare och knektar voro afvogt stämda. Utan tvifvel var Bengt Severinsson, som förde befälet under Stålarms frånvaro, till en del orsaken härtill, och denne säger det sjelf i ett bref af den 12 Oktober 1597, bedjande »Gud förlåta Bengt Severinsson, som slaggade så mycket» af krigsfolket på slottet. Den genom Bengt Severinssons smutsiga girighet undanhållna lönen var dock icke ensamt orsaken. Öfvertalningar kommo dertill. En student vid namn Daniel Hjort, som en tid varit anstäld hos Clas Fleming, gick omkring bland knektarne och förmådde dem att öfvergå till hertigen, så att, när något utfall företogs, flydde stora hopar till honom, och till slut kunde man ej längre lita på styckjunkarne. De sköto väl, men riktade skotten så, att de icke skadade hertigens folk. Man stälde då vid hvarje kanon en af befälet med laddad bössa, och så gick det förträffligt några dagar, så att hvarje skott af de belägrande besvarades med två från slottet. Men detta blef dock svårt i längden, och derför sammankallade man bysseskyttarne och knektarne på borggården och lofvade fritt aftåg åt hvar och en som ville öfvergå till hertigen, men deremot rundlig belöning åt dem, som förblefvo trogne. Emot förmodan begagnade sig större delen af tillåtelsen att aftåga.
Detta oaktadt höll man modet uppe och ville fortsätta försvaret. Men nu fann man kanonerna fylda med smuts och fänghålen tilltäppta, och utanför slottet såg man snart hertigen öka sina skansar ända till sju och tillrusta en stormning, sedan tvänne öppningar blifvit skjutna på muren och öfre delen af tornet ramlat. Den 23 September lät hertigen å nyo uppfordra slottet, och sex dagar derefter klockan mellan 7 och 8 på morgonen läto herrarne på slottet blåsa i trumpeten och begära underhandling. Denna började, och derunder bemäktigade sig Carl ett utanverk framför sjelfva slottsporten samt det runda tornet, hvarifrån man under de föregående dagarne ifrigast skjutit. Detta påskyndade utgången, som likväl var gifven äfven om detta icke skett. Bengt Severinsson, som stoppat besättningens aflöning i sin egen ficka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
