Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru dalkarlarne hjelpte hertig Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skärskåda herr Erlands eget lefverne». Han framstälde derpå den skilnad, som förefans mellan herr Erland och de andra. Så väl Jakob Räf som Göran Bonde hade gjort sig så kända, att de kunde sägas hafva förtjent sitt öde, då deremot herr Erland allt ifrån sin ungdom hade förhållit sig fast annorlunda. Hans gudsfruktan, lärdom, skicklighet, välgörenhet och gästfrihet framstäldes derpå i ett långt tal. »I veten nog sjelfve», sade han, »I gode dalamän, huru många gånger I hafven af honom hederligen blifvit undfägnade på Skattmansö.» Slutligen kom han fram med det förslag, att herr Erland borde under sträng bevakning föras till hertigen, som kunde vinna vigtiga upplysningar af hans bekännelse. Detta gillades af dem som stodo längst bort, men de vilde männen omkring trappan ropade, »att fången med sina förgiftiga ögon icke borde få se hans furstliga nådes ansigte». Mäster Elof började nästan anse sin sak förlorad, då han fick se en af hertigens drabanter stå midt i hopen. Han sprang då ned för trappan och röjde sig väg till drabanten, som han förestälde vigten af herr Erlands räddning så väl för hans stora slägts skull som för den nytta han kunde göra hertigen, om denne genom honom finge reda på alla Sigismunds stämplingar. Drabanten gillade mäster Elofs ord, steg upp på trossbottnen och talade till bönderne detsamma som mäster Elof. Honom trodde bönderne, och så beslöts det, att herr Erland och Olof Gudmundsson skulle skickas till hertigen. Detta verkstäldes ock under en betäckning af 200 man, och så tågade dalkarlarne hem.
Utom de tre, som föllo här vid Tuna, hafva vi ännu ett offer att anteckna, fogden Håkan, som bodde på Dalen, och på ett orättrådigt sätt samlat stora rikedomar. Det var allmogen från de nordöstra socknarne, Mora, Orsa, Rättvik och Svärdsjö, som verkstälde detta dåd. Till ett antal af omkring 6,000 man tågade de nämnde socknemännen nedåt Falun i akt och mening att förena sig med den öfriga dalahären, då de till följd af ett rykte, att Erik Sparre hölls gömd hos den nämnde fogden tågade till Dalen. Håkan, som, gömd bakom en klippa, åhörde de framtågande dalkarlarnes hot, smög sig om qvällen till en vän och bad honom föra sig till fängelset i Falun, emedan han der trodde sig vara bäst skyddad. Detta hörde några dalkarlar, som lågo i rummet, utan att han visste det, och de grepo honom och utlemnade honom till bondehären. Bönderne ville ej släppa »den stora kronotjufven», utan dödade honom, sedan han dock först fått åtnjuta nattvarden och tagit afsked af hustru och barn, hvilka han bad icke sörja sin död, emedan han i mång måtto densamma förtjenat både af Gud och öfverhet. Hans gård plundrades, och der funnos betydliga penningsummor och många tunnor fylda med arbetadt silfver. Från Dalen gick vägen till Falun, der kyrkoherdehuset sköflades, och så skulle man tåga ned till Tuna. Men då kom bref derifrån med underrättelse om hvad som timat, och detta, jemte trätor med anledning af rofvets delande, gjorde att denna skara skingrades.
Emellertid dröjde det icke länge, förr än dalkarlarne åter tågade ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
