Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund och Carl vid Stegeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde sedan de andra lätt försona sig med konungen». Öfverstarne bådo honom stanna och lofvade att för honom våga lif och blod. Och han stannade.
Underhandlingarna började nu å nyo, och hertigen ryckte redan om ett par dagar för andra gången mot Stegeborg, men nu från norra sidan. Underhandlingarna visade sig emellertid vara så fruktlösa, att de tyska sändebuden redan den 14 September reste bort. Hertigen skref då till konungen och förebrådde honom ganska skarpt hans gensträfvighet; »han borde besinna, att man nu icke spelade om äplen och päron». Hertigen föreslog tillika, att underhandlingarna nu måtte föras af svenske män. Detta biföll konungen, men svarade derjemte, »att han aldrig förmodat af någon i sitt rike den förmätenheten att vilja spela med honom om hans krona». Emellertid sammanträdde den 16 September aderton fullmäktige, nio på hvardera sidan, och hade så när bragt sakerna till ett godt slut, då konungen genom en af sina män kom fram med hårda beskyllningar mot sin farbroder, »att hans gerningar icke svarade mot hans ord, att han satte fagert sken på afvog
sköld och gröfsta uppror och att han var den förste som vågat kalla sig riksföreståndare i konungens närvaro, m. m.». Häröfver råkade hertigen i eld och lågor. »Ingen ärlig man» — sade han — »skulle bevisa, att han i ord och gerning icke var sig lik; men han kunde icke trygga sig vid bläck och papper. Han begärde derför som säkerhet Elfsborg och Vadstena eller rikets flotta och artilleri eller riksråden
Erik Sparre, Gustaf Banér och Thure Bielke, eller
åtminstone konungens egenhändiga namn och löfte, att riksens ständer med väpnad hand skulle få sätta sig upp mot den som bröte förbindelsen. Detta sista stötte Sigismund; han ville nemligen icke tvingas eller dömas af sina undersåtar.
Joachim Scheels ankomst i skären med flottan och, efter hvad ryktet sade, 16,000 man ombord gjorde slag i saken. Hertigen ökade sina anspråk, och konungen betraktade dem som en krigsförklaring. Emedan han fruktade att inneslutas från tvänne sidor, beslöt han att lemna Stegeborg och gå till Linköping. Anordningarna gjordes i största tysthet, och hertigen erhöll bud att underhandlingarna skulle fortsättas, så att han anade ingenting, förr än ett par timmar efter konungens uppbrott. Detta skedde natten mellan den 20 och 21 September. Tåget fortsattes hela natten, men på morgonen spred sig hastigt ett rykte, att hertigen vore tätt i hälarne, och folket ordnades i största hast att mottaga det befarade anfallet. Sedan man emellertid förgäfves väntat en god stund, utan att något hördes af, satte man sig åter i rörelse och fortsatte tåget till Linköping. Hertigen hade verkligen, så fort han fick underrättelse om konungens tåg, brutit upp för att upphinna honom, men då han fann detta vara omöjligt,
vände han om till Stegeborg, sedan han skickat folk
att upprifva broar och göra förhuggningar på vägen
åt Kalmar, i fall konungen ämnade taga vägen dit. Den
till förmån för konungen bearbetade allmogen i Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
