Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stångebro slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synes i allmänhet hafva trott på underhandlingarnas fortsättande den följande dagen, blef en stor uppståndelse, och det inträffade väl med mer än en, hvad den nämnde grefve Axel berättar om sig, »att han låg i sin bästa sömn och knappt fick tid att kasta rustningen öfver bara linnet», då han kallades till hertigen. Med honom och Anders Lennartsson hade denne ett samtal i sitt tält, hvarpå de öfriga fältöfverstarne sammankallades. Desse förestälde han, »huru allt hopp om fred vore förbi, då konungen afslog hvarje billigt vilkor till förlikning och sökte hvarje tillfälle att skada sina undersåtar. Enligt både den heliga skrift och naturlig lag borde de derför med vapen försvara sitt lif, hustru och barn, tro och frihet och i Guds namn gå löst på fienden». Alla lofvade att våga lif och blod för hertigen. Hela hären uppstäldes genast och ordnades i tvänne afdelningar. Det var i sjelfva morgongryningen. En tjock dimma, som uppsteg ur Stångån och utbredde sig öfver trakten, betäckte och dolde alla den hertigliga härens rörelser, men betog med detsamma äfven utsigten åt staden och den kungliga hären för den nordost ifrån kommande hertigen. Emellertid tågade man försigtigt framåt.
Linköping ligger på vestra sidan om Stångån, ett stycke söder om dennas utlopp i sjön Roxen. Öfver Stångån ledde tvänne broar, hvilka kallades lilla och stora Stångebro. Den förra fans ej långt ifrån, der nuvarande bron går fram till Storgatan, den senare låg något längre åt norr. Mellan dessa båda broar hade konungen låtit undanrödja alla gärdesgårdar och hvad som för öfrigt kunde vara till hinder för rytteriets rörelser. Man gladde sig i den kungliga hären att nu riktigt i grund få slå hertigen och man tänkte endast på, huru man rätt skulle kunna tvinga honom att strida. »Carl buskekrypare» — sade de — »vågade sig ej ut på slätten». När Hans Wejer kom tillbaka till konungens här med underrättelsen om hvad som han märkt i hertigens läger, väntade man ofördröjligen ett anfall, och Sigismund lät hålla sin här slagfärdig på slätten öster om de båda broarna. Men en god stund förgick utan att någon hertig hördes af, och dimman låg så ogenomtränglig framför hären, att man ej kunde se det minsta. Till slut fick största delen af hären tåga tillbaka öfver broarna in i staden. Endast ett par mindre afdelningar uppstäldes jemte kanoner som vakt vid broarna. Men i detsamma som hären tågade in i staden hördes några klämtslag från storklockan i domkyrkan.
Det påstås, att det varit borgmästaren i Linköping, som på detta sätt enligt öfverenskommelse ville underrätta hertigen om det gynsammaste ögonblicket för ett anfall. Man har ock en annan sägen rörande samma sak. Hertigen skall nemligen, då han tågade fram mot staden, hafva från Vängeby i Vårdsbergs socken tagit med sig en djerf bonde vid namn Olof, hvilken väl kände trakten och derför kunde tjena som vägvisare. När man så kom något bättre fram, begaf sig Olof upp på en höjd, ej långt från stora Stångebro. Från denna backe kunde han se ut öfver dimman framåt staden till och sålunda lemna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
