Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stångebro slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång förstärkning till de sina, utan att det bar någon frukt. Sådan var ställningen på denna sidan, då Anders Lennartsson kom med sitt rytteri. Samtidigt med honom hade en ryttmästare skyndat från stora Stångebro utefter ån och lyckats bemäktiga sig polackarnes kanoner samt spränga dervarande krutförråd i luften, hvarvid tygmästaren Tönnes Maydel blef tagen till fånga. Nu brann striden som hetast, och de främmande krigarne ville icke gifva vika. Anders Lennartsson och Hans Ulfsparre gingo fram på gammalt kämpavis mot fienden. Men ännu försvarade sig främlingarne, och hade de blifvit rätt understödda af rytteriet, kan det vara tvifvel underkastadt, huru striden aflupit. Men liksom Johan Gyllenstierna med adelsfanan förblef en overksam åskådare vid stora Stångebro, så blef ock Göran Posse med sina ryttare stilla vid lilla Stångebro. Just som han skulle rycka fram, kom konungens skrifvare Nils Rask och ropade, »att de skulle skona sina landsmän». Det betraktades som en befallning från konungen, och till följd deraf stannade herr Göran vid bron och hela regementet bakom honom.
Denna omständighet måste helt naturligt utöfva det mest ogynsamma inflytande på striden i sin helhet. Konungens fotfolk började förlora modet, man hörde till och med ropas, »att de voro förrådde af konungen sjelf och af ryttarne», och snart spredo de sig i flykt öfver fältet nedåt bron, häftigt förföljde af Anders Lennartsson och hans ryttare. Vid bron tillropades denne af Göran Posse, som var hans gode vän: »Broder, skola vi nu mötas som fiender?» — Men Anders Lennartsson svarade: »Här gäller intet broderskap, utan krut och lod!» — och så högg han in på vestgötarne, hvilka genast togo till flykten och trängde in på fotfolket. Alla strömmade i en oredig massa mot bron. En mängd trängdes i vattnet och omkom, ännu flere nedhöggos på stranden. Helt nära bron stodo några qvarnhus, i hvilka en del polackar fattat stånd, men, när hertigens kanoner började spela mot husen, måste polackarne hoppa ut genom fönstren och liksom de andra söka sin räddning i flykten, hvarvid de dock antände byggnaderna och bron, på det att hertigen icke skulle kunna förfölja dem.
Emellertid var slaget vunnet, och hertigen skyndade att tacka Gud för segern. Han låg på knä och bad, då den tappre Samuel Nilsson kom till honom med helsning, att konungen sändt Arvid Svan med en trumpetare till stranden för att underhandla om stillestånd. Carl gaf då genast befallning, att alla fiendtligheter skulle upphöra, steg åter till häst och red ned till stranden för att tala med Arvid tvärt öfver ån. Hertigen uppstälde sina fordringar, och deribland såsom den förnämsta, att Erik Sparre, Gustaf och Sten Banér, Thure Bielke och Göran Knutsson Posse skulle till honom utlemnas. Men under samtalet kom en bösskula från staden och träffade hertigen för bröstet, så att märke syntes i harnesket. »Är här förräderi på färde?» — sporde hertigen häftigt, men lugnade sig, då herr Arvid försäkrade, att det icke kunde vara annat än ett af en händelse aflossadt skott. Likväl berättas det, att i samma stund en af konungens hofjunkare kommit uppspringande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
