Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertigen vinner Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vallen, nickade han och sade: »Glück und gutes Wetter![1] I skolen snart få gäster!» Derefter begaf han sig till Jönköping, dit ständerna nu samlades till riksdag.
När han från riksdagen återkom till Kalmar, förde han med sig förstärkning af krigsfolk och många af den högre adeln. Han beslöt att genast våga en storm. Det talades om, att han derunder ämnade blottställa adeln, och Axel Leijonhufvud och Erik Brahe förklarade med anledning deraf, »att adeln endast var skyldig att tjena till häst och således icke behöfde deltaga i stormningen, der endast fotfolk användes». Under natten flydde tvänne Bielkar öfver gränsen till Danmark, men Carl lät icke inverka på sig af något. Stormningen försiggick, det var natten mellan den 1 och 2 Mars. Carl sjelf förde befälet mot vester port, Gyllenhielm och Samuel Nilsson mot den norra. Desse hade framgång och lyckades snart öfver vallen intränga i staden, men vid vester port drefs hertigens folk tillbaka. Då sprang hertigen af hästen, ilade fram mot muren och klättrade upp för en stormstege. Detta eldade hans folk, som följde honom under ett häftigt kulregn från S:t Erik. Allt måste vika, muren bestegs och fienden flydde hals öfver hufvud till slottet. Gyllenhielms ankomst från norra port bidrog äfven till den lyckliga utgången. Hade icke dennes folk genast spridt sig kring staden för att plundra, hade han med detsamma tagit äfven slottet, hvars port stod öppen, när Gyllenhielm hann dit strax efter de flyende.
Nu måste man ytterligare belägra slottet, och Carl lät några krigsskepp komma från Stockholm för att stänga hamnen, i fall undsättning skulle komma från Polen. Men tiden gick utan att någon sådan hördes af, och på slottet började modet sjunka. Maj månad ingick. Hungern och eländet på slottet började stiga till sin höjd; hästarne voro långt för detta nedslagtade och man hade måst gripa till hundar och kattor, ja, till sådana saker som läder för att stilla hungern. Och likväl hoppades man ännu på undsättning från konungen. Detta hopp tycktes dock, just när nöden var som störst, vilja gå i fullbordan. En dag sågo de belägrade sex skepp komma seglande österifrån, och deras glädje steg till sin höjd, så mycket mer som hertigen svårligen borde kunna förhindra deras inseglande till slottet.
Krigsskeppen, som Carl efterskickat, voro ännu icke komna, endast fyra små s. k. lådjor lågo vid kusten af Söder-Möre. Dessa gåfvo sig dock fram och började beskjuta de polska skeppen, och en häftig eld underhölls äfven af svenskarne från staden, så att de belägrade snart betogos af ångest öfver utgången. Slutligen tycktes undsättningsskeppen draga sig tillbaka, men i detsamma lade sig en stark dimma öfver sjön, så att ingenting vidare kunde urskiljas den dagen. Påföljande morgon fick man se fyra fartyg komma seglande inåt sundet, och herrarne på slottet blefvo utom sig af glädje och läto afskjuta kanonerna för att vederbörligen helsa den så länge väntade hjelpen. Till sin förvåning sågo de emellertid skeppen icke styra inåt slottet utan hålla fram mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
