Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Linköping år 1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till utländske domare, men rätten förklarade sig behörig, och så bortfördes denne.
Efter detta första förhör hvilade rättegången under de derpå följande tre dagarne. Först den 10 Mars infördes herrarne åter inför domstolen. De hade då uppsatt en protest, hvari de visade, »att deras sak härrörde af tvisten mellan konungen och hertigen, men så väl de som samtlige ständerna hade varit konungen med ed förbundne, och derföre kunde ej den ena parten blifva den andras domare. Derjemte erinrade de om hertigens löfte, att deras sak skulle dömas af utländske makters ombud. Ingen vid riksdagen närvarande kunde anses hvarken för åklagare eller vittne, ty de hade alle varit på endera sidan, konungens eller hertigens; och när det var konungen betaget att döma, huru mycket mindre kunde det påstås af undersåtar?» Muntligen bådo herrarne om nåd, men kunde icke erkänna sig brottsliga. Erik Brahe och Axel Leijonhufvud svarade dem, den senare i ett långt tal, hvari han ville visa, det vilkoret vid herrarnes öfverlemnande i Linköping icke var bindande, och att de icke derutinnan kunde tvinga hertigen. Herrarne medgåfvo det. »Men» — sade de — »huru man mot oss hållit vilkoret, det döme Gud, som känner allas hjertan.» — »Gifve Gud, att edra hjertan vore så rena!» — utropade då Axel Leijonhufvud, och Erik Sparre svarade: »En hvar lete i sin gömma, så torde han väl ock något finna. Kan hända har min bror gjort lika så mycket som vi, fast han nu ropar korsfäst, korsfäst!» Herr Axel invände, att man ej kunde neka hertigen lag och rätt. »Derför» — sade han — »åligger det oss att förhöra, eder att svara», hvartill Erik Sparre yttrade: »Gud gifve, att jag icke hade med någon annan att göra än med dig, broder Axel.»
Derefter, sedan herrarne fått afträda och rådgöra med hvarandra, hvarunder hertigen inkommit och i häftiga ordalag uttalat sitt missnöje öfver, att herrarne blott sökte draga ut på tiden, utropande bland annat: »Sjutusand djeflar hafver jag lofvat dem, och det skall jag hålla!» — derefter uppläste Erik Sparre protesten. Sedan den var uppläst, sporde hertigen ständerna, om de gillade densamma. De sade nej och påstodo, att ingen högre domare funnes än rikets ständer och att herrarne icke kunde bättre önska än att dömas efter Sveriges rikes lag. Dertill svarade herr Erik: »Vi vete ingen bättre lag än fäderneslandets, om man densamma endast oförkränkt får åtnjuta». Herrarne inlemnade dagen derpå ännu en skrift, hvari de ville ytterligare gifva skäl för sig. De stodo fast dervid, att deras vederdelomän ej kunde vara deras domare.
Efter ett par dagars förlopp inlemnade hertigen den 14 Mars sitt svar å herrarnes båda skrifvelser. »De kunde aldrig bevisa honom det löftet» — heter det häruti — »att de icke skulle svara för någon annan än utländske domare. Sådant hade varit mot riksens rätt, och han kunde icke tvingas att hålla en förening, som konungen å sin sida brutit. När hertigen erkände denna domstol, hvaraf större delen hållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
