Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Carl konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som det tillkännagifver en uppretad sinnesstämning. Denna föranleddes af åtskilliga omständigheter, dels betänkligheter, som yppats rörande hans konungaförsäkran, dels motstånd af presterskapet och vägrad eller fördröjd krigshjelp. Sedan hettan lagt sig och en ansenlig hjelp till kriget blifvit beviljad, blef riksdagsbeslutet uppsatt efter hertigens vilja. Uladislaus fick ytterligare betänketid till den sista Augusti, och hertigen skref till Sigismund, »att, om han efter så många välmenta påminnelser jemväl nu försummade att hitsända sin son, så borde det ej förundra honom, om Sveriges krona sattes på ett annat hufvud». Naturligtvis företogs lika litet nu som dessförinnan någon åtgärd från Sigismunds sida, hvilken dessutom under de gångna åren aflägsnat sig ännu mer från Sverige, i det att han numera, såsom vi här nedan få se, stod i uppenbart krig med Sverige. Och så förblef förhållandet med styrelsen i Sverige fortfarande under ett par år detsamma som förut. Hertigen var riksföreståndare med konungslig makt, och de nye rådsherrarne, hvilka han vid denna riksdag med ständernas samtycke utnämnde, svuro »att blifva hans furstliga nåde, dess älskeliga husfru samt manliga arfvingar hulde och trogne».
Men i början af år 1604 hölls åter en riksdag i Norrköping, och här uppträdde Carl med samma anhållan hos ständerna som vid den föregående. I riksdagskallelsen angifvas »de stämplingar, som emot riket förehafvas, särdeles af konungen i Polen och en hop svenska affällingar och förrädare, som hvarken ed, ord eller ära akta» — såsom orsak till ständernas sammankallande. Samma orsaker föranledde ock hertigen att ännu en gång afsäga sig regeringsbördan, och detta blef riksdagens första och vigtigaste öfverläggningsämne. Hertigen lade ständerna tvänne vilkor före, »antingen att förlika sig med konungen i Polen eller att taga hertig Johan till herre och konung». Härom öfverlade nu ständerna. Hvad konung Sigismund beträffar, var naturligtvis saken klar. Med afseende på hertig Johan, hvars arfsrätt framför hertigen var obestridlig, var saken svårare. Men den femtonårige fursten eftertraktade icke kronan. Hon erbjöds honom — det var den 29 Februari — men han mottog henne icke. Han uppträdde den 6 Mars inför hertigen och några af ständerna och, sedan han först tackat sin farbroder för de många välgerningar, honom blifvit bevisade, och icke minst för den, att icke hafva blifvit uppfödd i den påfviska religionen, förklarade han med afseende på anbudet af kronan, att en hvar kunde inse, huru som fäderneslandets närvarande tillstånd icke fordrade en yngling till konung, utan en fullmogen man; och derför afstode han gerna sin arfsrättighet till förmån för sin farbroder och hans söner och bad honom på det högsta, att han nu omsider ville mottaga den så många gånger erbjudna kronan. För sig sjelf anhöll han blott att få njuta och behålla Östergötland som sitt hertigdöme.
Sedan sålunda af de två framlagda vilkoren det ena var oantagligt och det andra genom hertig Johans afsägelse äfvenledes hade förfallit, återstod att vända sig till hertigen med begäran, det han ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
