Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen - Förbund mellan Sverige och Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kriget mot Polen fortsattes till följd af Carls outtröttliga ansträngningar med en framgång, som visserligen icke efter olyckan vid Kirkholm var att förvänta. Motgångar mötte väl nu som förut, men de öfvervunnos, och svenskarne stodo qvar der. Den från det föregående så bekante Samuel Nilsson, Carl Carlsson Gyllenhielms vän och vapenbroder, fann sin död i kriget. Han var borgarson från Stockholm och hade så småningom bragt sig upp till den befälsplats, som han nu innehade, då han år 1607 stupade för Dorpt. Konung Carl antecknade om honom för den 31 Oktober i det årets almanacka: »Kom min enspännare från Lifland och visste berätta för sanning om Samuel Nilssons död, hvars själ Gud hugsvale! Och der hafver jag mist en trogen och dugtig man, hvilkens like icke månge finnas i Sverige. Nu patientia, alles von Gott.» Mången tapper man delade samma öde.
Ett drag af ridderlighet, lika utmärkande för oss svenskar som för polackarne, må vi till sist anföra. Det hör till historien om Chodkewitz och Nils Stjernsköld. Denne hade år 1608 blifvit satt till befälhafvare på det då genom öfverrumpling under ingånget stillestånd intagna Dünamünde. Chodkewitz, uppretad öfver det brutna stilleståndet, dref bort den svenska här, som låg framför Riga, och innestängde Dünamünde på det strängaste, både till lands och sjös. Men Stjernsköld försvarade sig med utmärkt kraft och tapperhet nära ett helt år, och allt hetare brann harmen hos Chodkewitz. Slutligen lät han säga Stjernsköld, att, derest denne icke genast uppgåfve fästet, skulle hans hustru och barn, hvilka Chodkewitz tagit till fånga i Pernau, sändas som fångar inåt Polen. »Gud är mitt vittne» — svarade Stjernsköld — »att jag skulle för hustru och barn gerna uppoffra lifvet; men de höra mig till, fästet åter min konung, och jag vore honom föga trogen, om jag för hans borgar återköpte mina barn. Dock hoppas jag, att du så skall behandla dem, som du önskat att jag skulle hafva behandlat de dina, om de fallit i mina händer.» Den ädle Chodkewitz förstod och uppskattade detta hjeltemod. De fångne behandlades väl och erhöllo snart sin frihet. Slutligen, efter mer än ett års försvar, måste Stjernsköld till följd af den förfärligaste hungersnöd inom fästet uppgifva detta och lemna sig som fånge i polackarnes händer, men äfven han blef väl behandlad och snart utvexlad.
Men kriget mellan Sverige och Polen utbredde sig äfven öfver Ryssland, dock icke såsom under Eriks tid till följd af någon inblandning från ryssarnes sida, utan tvärtom, i det att förhållandena i detta rike drogo både Sigismunds och Carls verksamhet ditåt. Och på den sålunda vidgade krigsskådeplatsen se vi nu snart Sverige inveckladt i ett nytt krig, det i Ryssland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
