Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kringboende adeln hade ditfört sin dyrbaraste egendom. I spetsen för 1500 man bröt Gustaf Adolf upp från svenska lägret.
Svenskarne lyckades obemärkt komma ända fram till staden, det var den 25 Juni, och vid midnattstiden sprängdes porten med en petard, och de svenske ryttarne rusade in. Den danske befälhafvaren gjorde tappert motstånd, men träffades af en kula och föll i sjelfva stadsporten. Gustaf Adolf höll stilla på torget med den ena fanan ryttare, medan den andra plundrade staden, hvarvid föröfvades åtskilliga grymheter, som påminde om danskarnes framfart i Kalmar. Ett rikt byte gjordes, och hvad som icke kunde bortföras blef lågornas rof, hvarjemte staden antändes på yrkande af en svensk herreman, hvars gård nära Kalmar blifvit af danskarne förstörd. I en samtida dansk berättelse omtalas det, att medan Gustaf Adolf höll på torget, kom kyrkoherden i staden halfnaken till honom för att begära hans beskydd. Prinsen räckte honom då handen och samtalade med honom en qvarts timme och yttrade bland annat, »att det var löjligt, att jutekungen, som var en ung och oerfaren krigsman, ville föra krig mot hans fader, som var en gammal och väl öfvad krigsherre; de skulle snart lära jutekungen se upp». Vidare skulle han hafva yttrat, »att presten nu kunde göra sig underrättad, om det var sant, som danskarne sade, att man i Sverige af brist på folk måste begagna qvinnor som ryttare». Slutligen befalte han presten att med hustru och barn skynda utom porten, att ej något ondt måtte hända dem. Äfven några andra, som anropat prinsen om beskydd, blefvo skonade.
Klockan 6 om morgonen lemnade Gustaf Adolf det brinnande Christianopel och tågade tillbaka till svenska lägret vid Kalmar. När de så kommo förbi danska lägret och buro de tagna 28 danska fanorna med sig, sköts häftigt på dem, men utan att någon annan skada skedde, än att en man förlorades.
Om denna tilldragelse hafva olika underrättelser kommit till efterverlden. Somliga påstå, att den danska besättningen i Christianopel, som blifvit försvagad genom att skicka folk till Kalmar, väntat undsättning och att befälhafvaren derom tillskrifvit öfversten Anders Bilde, hvilket bref skulle hafva fallit i Gustaf Adolfs händer, som då låtit kläda 500 man i danska drägter eller gifvit dem danska fanor samt mutat brefbäraren att vända tillbaka och omtala undsättningens snara ankomst. Derför var bron ouppdragen, och när de förklädde kommo ridande och man strax derefter såg en större hop svenskar liksom förfölja, öppnades porten för de förra, eller (enligt den ofvan anförda handskrifna berättelsen) fingo fyra af den förmodade undsättningen komma ned till porten, hvilka då med en petard sprängde densamma. Enligt en berättelse på tyska tillspordes Gustaf Adolf, då han kom för porten: »Wer da?» — och han svarade: »Freunde und des Königs egener Diener!» — hvarpå porten sprängdes. — Alla dessa underrättelser synas emellertid mindre trovärdiga. Hvad talet om de danska drägterna beträffar, så är det att märka, det särskilda sådana för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
