Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidens sed, att äfven de högste icke höllo sig för goda att gripa in äfven i de simplaste hushållsgöromål. Det påminner om drottning Margareta Leijonhufvud, som vi sett bestyra om sin ladugård, att den måtte hafva rätt goda mjölkkor, och hålla räkenskap öfver afkastningen af sina trädgårdar, liksom om konung Gustaf sjelf, hvilken en gång skref till sin son Magnus: »Vår kära husfru Katarina sänder dig fem skjortor, som du må komma i håg att akta; item att hålla ditt hufvud rent och ej rida och ränna för mycket på Öland» (der sonen vistades, då brefvet skrefs; det var år 1558).
Sederna förändrades naturligtvis med rikedomen, och konung Gustaf lemnade tillräckligt deraf efter sig, liksom de stora adelsslägterna genom reduktionen af kyrkogodsen vunno en betydlig tillökning i sina förmögenhets vilkor; men ännu 1611 vid Carl IX:s död egde Sveriges unge konung icke mer än två par silkesstrumpor, och dem hade han fått af sin lärare Johan Skytte. Derjemte egde han icke mer än ett par svarta sammetsskor och ett par gröna taftsskor. Sådana plagg behöfdes väl dock mindre på en tid, då fältlifvet med sina ryttarestöflar var regel och hemlifvet i bonade gemak undantag; men utan tvifvel stod konungen härutinnan efter mången af den högre adeln. Något som för oss förefaller vekligt, var det myckna bruket af skinnfodrade klädesplagg. Carl IX sjelf begagnade en nattmössa af ruggfilt med zobelfoder, och hans söner hade redan som barn sådana fodrade med mård samt ylleskjortor med lamskinsfoder och skor, stöflar, strumpor likaledes försedda med sådant foder. Drottningen och konungadöttrarna brukade äfvenså stöflar fodrade med gråverk och för öfrigt pelsverk till foder under snart sagdt alla sina kläder.
Men lika litet som man på grund häraf kan beskylla desse män och dessa qvinnor för veklighet, lika orätt gör man, om man dömer till Carls och Christinas lynnen uteslutande af deras handlingar. Så väl i det ena som det andra bör man taga tidsandan med i räkningen. Tidslynnet var hårdt och kräfde hårdhet. De drag af grymhet, som tillhöra skildringen af Carl, får man alldeles icke taga såsom utmärkande för honom ensam. Hvarje sinne var i hans dagar hårdt, och det råa, vilda blodiga antager till och med ett större mått, när vi kasta blickarna utom vårt eget land, till Tyskland, till Nederländerna, till Frankrike och England. Men denna ton af råhet visar sig både i handlingar och tal. Det senare var högeligen späckadt med svordomar, äfven bland prestmän, och Carl sjelf fann sig föranlåten att utfärda en förordning deremot. »Emedan en part af dem, som i predikoembetet stadde äro» — heter det — »icke mindre än deras åhörare grufliga syndade emot det andra budet med grofva och förskräckliga eder och svordom, skulle de prester, som dermed befunnos och lagligen öfvertygades, skiljas både från embete och deras pastorat, och de biskopar, som sådant icke göra ville, utan såge dermed genom fingren, skulle hvarken lön eller underhåll hafva att förvänta.» Förordningen mot denna osed, »som af den ondes ingifvande och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
