Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Emedan en part af unge bondedrängar och pigor hafva åtskilliga färgade band i hattarne och på hufvudet och draga långt hår, de som äro drängar lika som qvinfolk, blef af nämnden fullkomligen beslutadt, att sådant härefter intet skall lidas, utan föräldrar och husbönder skola med flit sin ungdom tillhålla, att de hålla sig höfveligen i deras ärliga bondestånd. Vilja de icke lyda, skola de hafvas för kyrkones nämnd och böta till kyrkan första gången så mycket bandet kostar, andra gången dubbelt; tredje gången draga till kapitlet och der afhandla dom.»
Ett annat visitationsprotokoll för Mörckleby på Öland från samma tid visar, att allmogen då ännu bibehöll gamla fornsvenska namn, sådana som Sten, Alf, Björn o. s. v., men dessa förbjödos såsom otydliga. »Föräldrar» — heter det — »skola skynda med sina barn till dop och kristendom och tillhållas gifva dem tydeliga namn, men icke kalla dem Sten, Alf etc.»
Dessa utdrag visa oss för en trakt, som mer än andra under denna tiderymd var utsatt för krigets härjningar och olyckor, å ena sidan, huru segt bonden hängde fast vid gammal sed, och å den andra, huru lätt han gaf vika för yttre grannlåt. I en gammal handskrift, som förvaras på Kalmar elementarläroverks bibliotek, och som innehåller några spörsmål, hvilka gjordes erkebiskop Abraham, då denne var stadd på sin visitationsresa och derunder höll generalvisitation i Kalmar den 14 Oktober 1597, jemte erkebiskopens svar, förekommer, att i Möre härad den seden var rådande, att vid frieri fästmannen gaf sin fästmö skor, ring och pung, stundom äfven sked. Dessa skänker gåfvos, medan de stodo på golfvet och lofvade hvarandra sin tro, och kallades derför »gåfvor på golfvet», till skilnad från »gåfvorna i bänken», hvilka framlemnades något senare, när man satte sig till bords. Då tog fästmannen — heter det — sin fästemö till sig upp i bänken, och der hängde han på henne kedja och spände henne silfverbältet om lifvet.
Öfver hufvud taget förblef dock bonden vid sin urgamla drägt, och i den beskrifning, som en fransk grefve d’Ogier ett par tiotal af år senare gjorde om honom, kunna vi utan tvifvel se honom, sådan han gick och stod under Gustaf Wasa och hans söner. Sveriges allmoge såg icke utsvulten ut, säger han, icke heller var den höljd i trasor, såsom den fransyske bonden under detta tidehvarf. Menige man i Sverige bar yllekläder af svart färg, hans stöflar voro af läder; han begagnade icke träskor. På hufvudet bar han en svart hatt, och yllevantar skyddade icke händerna mot den skarpa kölden. Naturligtvis omvexlade drägterna i olika landskap, liksom ofta i olika härad och till och med i socknar i samma landskap, såsom t. ex. fallet är i Dalarne i socknarne omkring Siljan.
Nästan allt hvad som behöfdes tillverkades på gården, hufvudsakligast af bondens husfolk, hustru och döttrar, men äfven af kringvandrande handtverksmän, skräddare, skomakare och skinnarbetare. Husslöjden var på sina ställen så högt uppdrifven, att den kunde med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
